Domar i mål om sjukpenning

För att en person ska ha rätt till sjukpenning krävs att han eller hon har en sjukdom som sätter ned arbetsförmågan. För den som har en anställning bedöms i ett första skede om arbetsförmågan är nedsatt i förhållande till det ordinarie arbetet. Efter 180 dagar ska bedömningen vidgas på så sätt att det även ska prövas om han eller hon kan försörja sig genom sådant förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. För arbetslösa ska en sådan prövning göras redan från den första dagen i sjukperioden.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att med förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden avser vanliga arbeten som den försäkrade trots sin sjukdom kan utföra med ringa eller inga krav på anpassning med hänsyn till hans eller hennes medicinska besvär. Anställningar som på något sätt subventioneras av det allmänna kan inte anses ingå i begreppet.

Högsta förvaltningsdomstolen uttalade också att det inte krävs att Försäkringskassan, för att avslå en ansökan om sjukpenning, måste hänvisa till konkreta typer av arbeten som den försäkrade kan anses ha förmåga att utföra. Däremot måste hänsyn tas till förhållandena på arbetsmarknaden i stort och bedömningen anpassas efter hur arbetsmarknaden förändras över tid. För att sjukpenning ska vägras måste den försäkrade bedömas kunna tillgodose alla sådana krav som ett arbete på den öppna arbetsmarknaden ställer. Den kvarvarande arbetsförmågan måste således kunna anses vara tillräcklig för att leva upp till krav och förväntningar som arbetsgivare på den öppna arbetsmarknaden allmänt sett har när det gäller t.ex. arbetsprestationer och arbetstakt.

I de mål som prövades av Högsta förvaltningsdomstolen fick personen rätt till sjukpenning i det ena av målen men inte i det andra.