Dom i mål om arbetslöshetsförsäkring

Arbetslöshetsförsäkringen består av en grundförsäkring och en inkomstbortfallsförsäkring. För att ha rätt till ersättning måste en sökande ha förvärvsarbetat i en viss minsta omfattning under de tolv månader som föregick arbetslöshetens inträde, den s.k. ramtiden. Rätt till ersättning baserat på tidigare inkomst har endast en sökande som har varit medlem i en arbetslöshetskassa under minst tolv månader och dessa månader måste ligga inom ramtiden.

Vid arbetslöshetens inträde hade den sökande ännu inte uppfyllt medlemsvillkoret och arbetslöshetskassan hade därför beviljat ersättning enligt grundförsäkringen. När sökanden under samma arbetslöshetsperiod hade uppfyllt medlemsvillkoret beslutade kassan i stället att bevilja ersättning enligt inkomstbortfallsförsäkringen och bestämde en ny ramtid som sammanföll med medlemstiden. Den sökande överklagade beslutet eftersom utbetald semesterersättning inte hade ingått i inkomstunderlaget som låg till grund för ersättningen.

Högsta förvaltningsdomstolen fann att bestämmelserna i lagen om arbetslöshetsförsäkring inte ger något stöd för att efter prövningen vid arbetslöshetens inträde göra ytterligare en prövning vid en senare tidpunkt under en pågående period av arbetslöshet för att pröva om en sökande kan beviljas inkomstrelaterad ersättning. Eftersom denna prövning bara kan göras vid arbetslöshetens inträde hade den sökande inte haft rätt till inkomstrelaterad ersättning. Därmed saknades anledning att pröva frågan om semesterersättning ska ingå i underlaget för beräkning av ersättningen.

Eftersom bara den sökande hade överklagat arbetslöshetskassans beslut om att bevilja inkomstrelaterad ersättning var Högsta förvaltningsdomstolen förhindrad att döma så att den sökande försattes i ett sämre läge än vad kassans beslut innebar. Kassans beslut ändrades därför inte.