Beslut i mål om skyddsjakt efter järv

2018-03-01

Skyddsjakt efter järv får enligt jaktförordningen (1987:905) ske bl.a. för att förhindra allvarlig skada på gröda, boskap, skog, fiske, vatten eller annan egendom om det inte finns någon annan lämplig lösning och om jakten inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde. Om det finns en stor sannolikhet för att allvarlig skada kommer att uppstå, får beslut om skyddsjakt fattas även om någon skada inte har inträffat.

Naturvårdsverket har fastställt referensvärdet för gynnsam bevarandestatus för järvpopulationen i Sverige till 600 individer. Verket har vidare fastställt järvens miniminivå för årliga föryngringar (hona med ungar) i Norrbottens län till 46 och i hela landet till 96. Under vintern 2016 uppskattades antalet järvar till cirka 500 djur. Samma vinter dokumenterades antalet föryngringar i Norrbottens län till 11 och nationellt till 58. Ogynnsamma väderförhållanden såväl 2016 som tidigare år hade dock försvårat inventeringsarbetet.    

Två samebyar ansökte under hösten 2016 hos Länsstyrelsen i Norrbottens län om skyddsjakt på fyra respektve åtta järvar för att förhindra allvarlig skada på sina renar. Samebyarna anförde bl.a. att samernas ställning som urfolk och den därmed sammanhängande rätten till renskötsel särskilt ska beaktas vid prövningen av om skyddsjakt ska beviljas.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att samernas ställning som urfolk har bekräftats av riksdagen och att det i regeringsformens målsättningsstadgande föreskrivs att det samiska folkets möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas. Sverige är vidare folkrättsligt bundet av FN:s konventioner om civila och politiska rättigheter och om biologisk mångfald som innehåller bl.a. bestämmelser om skydd för minoriteters kulturliv och sedvänjor.

Högsta förvaltningsdomstolen uttalade att målsättningsstadgandet inte ger upphov till några rättigheter för den enskilde på samma sätt som t.ex. reglerna om de grundläggande fri- och rättigheterna i 2 kap. regeringsformen. Även om bestämmelsen getts viss materiell betydelse i rättstillämpningen ansåg domstolen att den inte påverkade tolkningen av jaktförordningen i målen.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade vidare att Sverige inte införlivat de aktuella FN-konventionerna i svensk rätt. Även om nationella regler i största möjliga utsträckning ska ges en tolkning som överensstämmer med folkrättsliga regler, ansåg domstolen att de folkrättsliga åtagandena inte kan medföra att det skydd för bl.a. järv som bestämmelserna i jaktförordningen ger kunde åsidosättas. Domstolen framhöll dock att rennäringens speciella förutsättningar måste beaktas vid en bedömning av vad som i förordningens mening utgör allvarlig skada liksom vad som kan vara andra lämpliga lösningar.

Beträffande förutsättningarna för att bevilja skyddsjakt ansåg Högsta förvaltningsdomstolen att det, även med beaktande av de svårigheter att inventera antalet järvar som redovisats i målen, står klart att järvstammens population under hösten 2016 var alltför låg för att den skulle kunna anses ha en gynnsam bevarandestatus. Detta uteslöt dock inte att det ändå fanns ett visst utrymme för att besluta om skyddsjakt. En förutsättning för att skyddsjakt skulle kunna beviljas var dock att jakten inte kunde förvärra den ogynnsamma bevarandestatusen hos de aktuella populationerna eller förhindra återställandet av en gynnsam bevarandestatus.

Högsta förvaltningsdomsstolen uttalade vidare att mer omfattande angrepp av järv på renhjordar eller angrepp under särskilt känsliga skeden som kalvmärkning kan anses utgöra allvarlig skada i jaktförordningens mening och att rennäringens särskilda förutsättningar medför att andra lämpliga lösningar än jakt för att förhindra skador kan vara svåra att finna.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att den sökta skyddsjakten syftade till att minska det totala järvbeståndet i det aktuella området och närmast kunde liknas vid licensjakt. Domstolen uteslöt inte att en sådan typ av jakt kan riktas mot ett begränsat antal individer förutsatt att jakten får antas sakna effekt för arten som sådan.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg emellertid att omständigheterna i de båda målen var sådana att den sökta skyddsjakten skulle riskera att förvärra den ogynnsamma bevarandestatusen för arten i dess naturliga utbredningsområde och att länsstyrelsen haft fog för sina beslut att avslå samebyarnas ansökningar om skyddsjakt.

Bifogade filer: Mål nr 1080-17 Mål nr 1002-17 Senast ändrad: 2018-03-01