Frihetsberövande och rättssak i bilen

Den tilltalade döms av Döld domstol för olaga frihetsberövande och övergrepp i rättssak efter ett händelseförlopp den 15 februari 2026. Han får fängelse i 1 år och 6 månader, utvisas ur Sverige och förbjuds att återvända hit i 10 år. Han ska också betala skadestånd till målsäganden samt en avgift till brottsofferfonden.

Händelsen och samtliga åtalspunkter

Åtalet gällde två brott. För det första skulle den tilltalade enligt åklagaren ha gjort sig skyldig till olaga frihetsberövande den 15 februari 2026 i Skåne län, genom att slita ut målsäganden ur en personbil, ta tag i hennes hår, sparka henne, slänga in henne i baksätet, låsa bilen och därefter köra iväg med henne i flera timmar. För det andra skulle han enligt åtalet ha gjort sig skyldig till övergrepp i rättssak samma dag i Skåne län, genom att med våld angripa målsäganden för att hindra och avbryta hennes samtal till SOS Alarm och en polisanmälan, bland annat genom att slita telefonen ur hennes hand. Den tilltalade förnekade gärningarna.

Tingsrätten konstaterade att den tilltalade och målsäganden haft ett förhållande som varat i över ett år och att relationen varit hemlig för målsägandens familj. Enligt domstolen befann sig målsäganden och en vän på Borgmästargården i Kristianstad sent på kvällen den 14 februari 2026, och den tilltalade befann sig då utanför och filmade henne genom ett fönster. Senare under natten var de vid Cirkel K i Kristianstad. Runt kl. 04.22 anlände målsäganden till sin hemadress i Kristianstad, och domstolen fann det utrett att hon och den tilltalade lämnade området kring hemmet omkring kl. 04.25 i en bil. Vid kl. 04.42 ringde målsäganden 112 från Knislinge och skrek att hon behövde hjälp och uppgav bilens registreringsnummer innan samtalet bröts. Senare på morgonen stoppades bilen av polis, där den tilltalade körde och målsäganden satt som passagerare. Vid ett senare polisstopp befann sig målsäganden ensam i bilen, och den tilltalade greps under eftermiddagen.

Rättens bedömning

Tingsrätten ansåg att målsägandens berättelse var klar, logisk, detaljerad och sammanhängande samt lämnad på ett sätt som framstod som självupplevt. Domstolen fäste också vikt vid stödbevisning i form av samtalet till 112, polisens iakttagelser, uppgifter från vittnen och kommunikations- och rörelseanalys. Av analysen framgick att den tilltalade gjort ett mycket stort antal kontaktförsök med målsäganden under perioden, och särskilt många under den aktuella natten och morgonen. Vittnen uppgav bland annat att målsäganden framstod som stressad och panikslagen, att hon sagt att hon var kidnappad och att den tilltalade varit våldsam. Domstolen lade också vikt vid att den tilltalade filmat målsäganden genom ett fönster och att hans förklaringar om händelseförloppet bedömdes som tillrättalagda och inte tillräckliga för att rubba åklagarens bevisning.

När det gällde olaga frihetsberövande fann tingsrätten att det var styrkt att den tilltalade slet ut målsäganden ur bilen, tog tag i hennes hår, sparkade henne och slängde in henne i baksätet, varefter han låste bilen och körde iväg. När det gällde övergrepp i rättssak fann tingsrätten att det var styrkt att han använde våld mot målsäganden i samband med att hon ringde 112 och att han slet telefonen ur hennes hand för att avbryta samtalet. Båda gärningarna bedömdes som uppsåtliga. Tingsrätten fann därför att den tilltalade skulle dömas för olaga frihetsberövande enligt 4 kap. 2 § 1 st brottsbalken, med brottsdagen 2026-02-15, samt för övergrepp i rättssak enligt 17 kap. 10 § 1 st 1 men brottsbalken, också med brottsdagen 2026-02-15.

Domslut och påföljd

Påföljden bestämdes till fängelse i 1 år och 6 månader. Tingsrätten ansåg att straffvärdet och brottslighetens art gjorde att annan påföljd än fängelse var utesluten. Den tilltalade skulle också vara kvar i häkte till dess fängelsestraffet fick verkställas.

Domstolen beslutade vidare att den tilltalade skulle utvisas ur Sverige och förbjudas att återvända hit under 10 år. Tingsrätten bedömde att skälen för utvisning vägde tyngre än hans anknytning till Sverige. Något verkställighetshinder hade inte framkommit.

I skadeståndsfrågan skulle den tilltalade betala 40 000 kronor till målsäganden, jämte ränta från den 15 februari 2026 enligt räntelagen. Skadeståndet avsåg kränkning. Målsägandens begäran om ersättning för sveda och värk avslogs eftersom hon inte gett in underlag som styrkte sjukskrivning.

Den tilltalade skulle också betala 1 000 kronor till brottsofferfonden. Staten skulle stå för kostnaderna för ersättning till försvarare och målsägandebiträde.