Skattebrott och bokföringsbrott ledde till fängelse efter hovrättens ändring

Hovrätten prövade ett överklagande av tingsrättens dom i ett mål om skattebrott, bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll. Hovrätten ändrade tingsrättens dom endast delvis. Den tilltalade dömdes fortsatt för flera skattebrott, men hovrätten omrubricerade två av gärningarna till grovt skattebrott och sänkte påföljden från fängelse i tio månader till fängelse i åtta månader. Hovrätten lät däremot tingsrättens bedömning stå fast i fråga om näringsförbud och företagsbot.

Om händelsen och åtalet

Målet gällde den tilltalades hantering av deklarationer och bokföring i en filial och i ett bolag. Åklagaren gjorde gällande att han hade lämnat oriktiga uppgifter till Skatteverket i sammanlagt fyra momsdeklarationer och en inkomstdeklaration. Hovrätten utgick från att en medarbetare hade fyllt i beloppen i deklarationerna, medan den tilltalade i vart fall hade undertecknat en av deklarationerna och i övrigt, genom sitt agerande som företrädare, kunde anses ha lämnat de oriktiga uppgifterna.

För filialen gällde att hovrätten fann bevisat att den tilltalade hade orsakat oriktigheter i bokföringen och därmed i deklarationerna vid flera tillfällen. Två av gärningarna bedömdes som grovt skattebrott, nämligen vid deklarationerna den 13 februari 2014 och den 17 november 2014. Tre gärningar bedömdes som skattebrott av normalgraden, nämligen vid deklarationerna den 20 augusti 2013, den 14 november 2013 och den 15 december 2014. Hovrätten fann också att den tilltalade hade gjort sig skyldig till försvårande av skattekontroll, grovt brott, under perioden den 1 januari 2013 till den 31 december 2013.

För bolaget gällde att årsredovisningen för 2014 hade upprättats för sent. Hovrätten fann att detta utgjorde bokföringsbrott av normalgraden. Hovrätten fann vidare att den tilltalade hade orsakat att en faktura och en tillhörande betalning inte bokfördes korrekt och att moms inte deklarerades, vilket ledde till att han dömdes även för ytterligare ett skattebrott av normalgraden.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten konstaterade att utredningen i huvudsak var densamma som i tingsrätten, men att ett vittne framstod som mer osäkert i hovrätten än vad som hade framgått tidigare. Detta fick betydelse för bevisvärderingen av vem som hade undertecknat vissa deklarationer och hur deklarationsarbetet hade hanterats.

När det gällde de oriktiga deklarationsuppgifterna ansåg hovrätten att den tilltalade, som ägare och faktisk företrädare, hade lämnat uppgifterna i skattebrottslagens mening även om en annan person hade fyllt i beloppen och skickat in handlingarna. Hovrätten betonade att han hade anförtrott bokförings- och deklarationsarbetet åt en annan person, men att han måste ha förstått att de uppgifter han lämnade skulle ligga till grund för deklarationerna. I den mån han hade underlåtit att lämna korrekta uppgifter, eller lämnat oriktiga sådana, ansågs detta innebära uppsåtligt lämnande av oriktiga deklarationsuppgifter.

För filialens skattebrott gjorde hovrätten en uppdelning mellan olika fakturor och betalningar. En del av åklagarens påståenden ansågs inte fullt bevisade. Beträffande en betalning kunde hovrätten inte utesluta att det rörde sig om ett missförstånd eller misstag i bokföringsarbetet. Beträffande andra fakturor anslöt sig hovrätten till tingsrättens bedömning och fann att den tilltalade hade agerat uppsåtligen genom att låta bokföringen bli oriktig, bland annat genom att använda en osann handling.

Hovrätten fann att de upprepade oriktigheterna hade lett till att betydande intäkter inte bokförts korrekt och inte deklarerats, vilket medförde att skatt hade undandragits. Att förfarandet hade upprepats och att en osann handling hade använts vägde tungt i skuld- och rubriceringsfrågan. Hovrätten framhöll samtidigt att upprepade skattebrott inte automatiskt ska bedömas som grova, men att vissa av gärningarna här skulle vara grova eftersom de avsett betydande belopp och byggt på en osann handling i bokföringen.

I fråga om försvårande av skattekontroll ansåg hovrätten att den tilltalade dels uppsåtligen hade orsakat att betydande belopp inte bokfördes, dels grovt oaktsamt hade underlåtit att se till att bokföringen sköttes löpande och i rätt tid. Det samlade förfarandet medförde en allvarlig risk för att Skatteverkets kontrollverksamhet försvårades, och brottet bedömdes därför som grovt.

För bolagets bokföringsbrott konstaterade hovrätten att årsredovisningen hade varit mer än fem månader försenad. Med hänsyn till bolagets omfattning, omsättning och behovet av insyn ansågs brottet vara av normalgraden. Hovrätten fann att den tilltalade och en annan företrädare hade varit oaktsamma genom att inte se till att bokföringen sköttes korrekt och att årsredovisningen upprättades i tid.

Domslut och påföljd

Hovrätten ändrade tingsrättens dom endast i rubriceringsfrågan för två skattebrott och i påföljdsdelen. De gärningar som tingsrätten hade bedömt som skattebrott och grovt skattebrott rubricerades i hovrätten som grovt skattebrott vid två tillfällen, den 13 februari 2014 och den 17 november 2014, samt skattebrott vid tre tillfällen, den 20 augusti 2013, den 14 november 2013 och den 15 december 2014. Hovrätten dömde också för grovt försvårande av skattekontroll, bokföringsbrott av normalgraden och ytterligare ett skattebrott av normalgraden.

Påföljden bestämdes till fängelse i åtta månader. Hovrätten ansåg att brottslighetens samlade straffvärde motsvarade fängelse i nio månader, men att hänsyn till näringsförbud medförde att straffmätningsvärdet blev fängelse i åtta månader. Tingsrätten hade tidigare bestämt påföljden till fängelse i tio månader. Hovrätten tog inte upp någon ändring av näringsförbudet utan lät det stå fast enligt tingsrättens dom.

Frågan om häktning eller häktningstid framgår inte av det material som lämnats här. Hovrätten beslutade också om ersättning till offentlig försvarare. Staten skulle svara för försvararkostnaden i hovrätten för den tilltalade, och den tilltalade fick viss framgång med sitt överklagande. Tingsrättens beslut om återbetalning av försvararkostnad ändrades därmed i hovrätten endast i den del som följde av att staten svarade för hovrättskostnaden.