Skattebrott och bokföringsbrott efter hovrättens prövning

Hovrätten har prövat ett överklagande i ett mål om skattebrott och bokföringsbrott. Domstolen ändrade tingsrättens dom i flera delar. Den tilltalade frikändes från åtalen för medhjälp till skattebrott, vissa gärningar preskriberades och andra gärningar omrubricerades från grovt skattebrott till skattebrott av normalgraden. Hovrätten bestämde samtidigt fängelsestraffets längd till 1 år och 4 månader och näringsförbudets längd till 3 år. I övrigt stod tingsrättens dom fast.

Om händelsen och åtalet

Målet gällde brottslighet kopplad till flera bolag och den tilltalades roll som faktisk företrädare. Hovrätten utgick från samma huvudsakliga bevisning som tingsrätten men tog också upp ny bevisning, bland annat tjänsteanteckningar, kontoutdrag och en anmälan från Skatteverket. Hovrätten hörde dessutom två vittnen på den tilltalades begäran.

Enligt hovrätten visade utredningen att det i ett bolags skattedeklarationer hade lämnats oriktiga uppgifter om mervärdesskatt och arbetsgivaravgifter under flera perioder. Det var också utrett att löner inte hade bokförts, att verifikationer inte hade bevarats för vissa affärshändelser och att löpande bokföring inte hade upprättats under en angiven period. Hovrätten ansåg att den tilltalade varit faktisk företrädare för bolaget och därmed ansvarig för bokföring och skatteredovisning.

Hovrätten prövade också ansvar för gärningar i ett annat bolag och kom fram till att den tilltalade även där varit faktisk företrädare. I den delen gällde det två fall av bokföringsbrott under åtalade perioder 2019 och 2020.

Vidare prövades ett åtal om medhjälp till skattebrott avseende två gärningar under 2020. Där ansåg hovrätten att bevisningen inte räckte och frikände den tilltalade.

I hovrätten omrubricerades flera gärningar. De gärningar som avsåg mervärdesskatt under vissa datum bedömdes inte längre som grova skattebrott utan som skattebrott av normalgraden. Hovrätten uttalade också att vissa äldre gärningar var preskriberade och därför skulle ogillas. Samtidigt bedömdes gärningar som gällde arbetsgivaravgifter och bokföringsbrister fortsatt som grova brott.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten ansåg att den skriftliga och muntliga utredningen gav ett starkt stöd för att den tilltalade haft en drivande och bestämmande roll. Domstolen fäste vikt vid uppgifter från flera medtilltalade, men betonade också att sådana uppgifter måste värderas försiktigt. Hovrätten fann ändå att deras uppgifter, tillsammans med övrig bevisning, särskilt kontoutdrag, bankuppgifter och kontakter med bokföraren, tydde på att den tilltalade varit den faktiska företrädaren.

Vittnesuppgifterna i hovrätten förändrade inte den bedömningen. Ett vittne hade beskrivit den tilltalade som arbetsledare, men hade inte haft någon uppfattning om den tilltalades roll i bolaget i övrigt. Ett annat vittne hade berättat om den tilltalades arbetsinsats i ett senare företag, men hade inte kunskap om rollerna i de aktuella bolagen.

När det gällde rubriceringen av skattebrotten gjorde hovrätten en annan bedömning än tingsrätten i vissa delar. Domstolen ansåg att de enskilda gärningstillfällena inte nådde upp till nivån för grovt skattebrott när det gällde mervärdesskatteuppgifterna. Det sammanlagda beloppet räckte inte i sig, och det fanns inte tillräckligt stöd för att gärningarna varit så systematiska eller kvalificerat förslagna att grovt brott skulle anses föreligga. Eftersom några av dessa gärningar låg mer än fem år före delgivningen av åtalet var de också preskriberade.

För gärningarna avseende arbetsgivaravgifter och bokföringsbrott gjorde hovrätten däremot samma bedömning som tingsrätten. Domstolen ansåg att underlåtenheten att redovisa löner och de bristfälliga bokföringsåtgärderna skett systematiskt och i ett klart skatteundandragande syfte. Bokföringen hade varit så bristfällig att rörelsens förlopp och ekonomiska ställning inte i huvudsak kunnat bedömas med ledning av bokföringen.

Domslut och påföljd

Den tilltalade dömdes i hovrätten för skattebrott, grovt skattebrott, grovt bokföringsbrott och bokföringsbrott i den omfattning som framgår av hovrättens domslut. Hovrätten ogillade åtalen för vissa äldre gärningar under åtalspunkt 1.1, omrubricerade flera gärningar från grovt skattebrott till skattebrott av normalgraden och frikände från åtalet om medhjälp till skattebrott.

Hovrätten bestämde fängelsestraffet till 1 år och 4 månader. Det är en ändring från tingsrättens påföljd, som hade varit fängelse i 2 år. Hovrätten fastställde också att näringsförbud skulle meddelas, men förkortade tiden från 5 år till 3 år räknat från dagen för tingsrättens dom.

Hovrätten tog hänsyn till att det gått lång tid sedan brotten begicks och att det var fråga om nyupptäckt brottslighet. Domstolen konstaterade också att den tilltalade uppgett att han inte tänkte bedriva näringsverksamhet igen, men det påverkade inte påföljdsbedömningen i sänkande riktning. Hovrätten nämnde att tingsrättens bedömning om näringsförbud i sak stod fast, men att längden behövde sättas ned.

Frågor om brottsofferfond, skadestånd, häktning och kontaktförbud framgår inte av hovrättens avgörande i det material som lämnats utöver att staten ska ersätta försvararkostnaderna. Hovrätten beslutade att staten ska stå för vissa ersättningskostnader för försvararen.