Två avgöranden om bevisvärdering i brottmål

För att någon ska kunna dömas för ett brott måste åklagaren lägga fram så stark bevisning att domstolen finner att det är ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har begått den åtalade gärningen. Det innebär bland annat att domstolen måste kunna utesluta alla någorlunda rimliga alternativa förklaringar, t.ex. att brottet har utförts av någon annan än den som åklagaren påstår. – Det höga beviskravet är en förutsättning för att förhindra att oskyldiga döms. Kravet syftar också till att undvika att fällande domar som har fått laga kraft senare blir föremål för resning på grund av att det har kommit fram nya omständigheter eller bevis, säger Stefan Johansson, som var en av de domare som dömde i målen.

När domstolen prövar den bevisning som har åberopats ska bedömningen grundas på rationella skäl och innefatta en objektivt grundad och strukturerad analys.

Bevisning brukar delas in i direkt bevisning och indirekt bevisning (indiciebevisning). Direkt bevisning är sådana bevis som är omedelbart kopplade till det som påstås i gärningsbeskrivningen. Ett vittne som anger att han eller hon har sett att det är just den tilltalade som har skjutit målsäganden är ett exempel på direkt bevisning. Vid indiciebevisning saknas ett sådant omedelbart samband mellan beviset och det som påstås i gärningsbeskrivningen. Beviset kan vara riktigt utan att det har gått till på det sätt som påstås i gärningsbeskrivningen. Detta gäller exempelvis DNA-spår från den tilltalade på patronhylsor som har hittats på den plats där målsäganden har blivit skjuten. Den samlade styrkan i bevisningen är beroende av styrkan i varje enskilt bevis, hur många bevis det finns och hur bevisen förhåller sig till varandra, till exempel om de är fristående och samverkande eller om de utgör olika delar av en kedja med flera olika led. Det sammanvägda bevisvärdet av två fristående och samverkande bevis är i princip högre än värdet av varje enskilt bevis. När det gäller kedjebevisning är förhållandet ofta det motsatta; ju fler led som ingår desto svagare är bevisningen för slutledet i kedjan.

I båda de mål som Högsta domstolen har prövat var det fråga om att bedöma det samlade värdet av indiciebevisning.

I det mål där den tilltalade hade åtalats för mord (”Mordet vid busshållplatsen”) påstod riksåklagaren att den tilltalade hade berövat målsäganden livet genom att skjuta honom med flera skott mot kroppen. Riksåklagaren åberopade flera fristående och samverkande bevis. De två viktigaste bestod i att den jacka som gärningsmannen hade använt hittades i den tilltalades bostad med hans DNA på kragen och att den tilltalades DNA hade påträffats på tre av de patronhylsor som fanns på brottsplatsen.

Högsta domstolen konstaterar att bevisningen vid en sammanvägd bedömning ger ett mycket starkt stöd för åtalet och att det som kommit fram om möjliga alternativa gärningsmän inte ger anledning att räkna med att gärningen utförts av någon annan. Det är därför ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade var gärningsman och Högsta domstolen dömde honom för bland annat mord till livstids fängelse.

I målet om försök till mord (”Årsta torg”) hade ett skott avlossats mot en bil som två ordningsvakter färdades i. Riksåklagaren gjorde i Högsta domstolen gällande att det var två personer som tillsammans och i samförstånd hade skaffat ett skarpladdat vapen och försökt döda ordningsvakterna.

När det påstås att en gärning har utförts av flera personer tillsammans och i samförstånd krävs sådan bevisning på individnivå att man beträffande var och en av de inblandade kan konstatera att de har medverkat i brottets utförande på ett sådant sätt att de är att betrakta som medgärningsmän.

Högsta domstolen har kommit fram till att det finns utrymme för att andra personer har utfört eller varit delaktiga i gärningen och bevisningen är inte så stark att det går att dra några bestämda slutsatser om vilken inblandning de åtalade kan ha haft. Det är därmed inte ställt utom rimligt tvivel att de har gjort sig skyldiga till det som påståtts och de har därför frikänts.

– Högsta domstolen har genom dessa två vägledande avgöranden uttalat sig om hur indiciebevisning bör behandlas i brottmål och lämnat vissa riktlinjer för bevisprövningen. Prövningen måste dock alltid anpassas till situationen i det enskilda målet, avslutar Stefan Johansson.