Ledningsrätt för basstationer har upplåtits i och på byggnader i Luleå

Fastighetsägarna har gjort gällande att ledningsrätten hindrar en ändamålsenlig utveckling av bebyggelsen och att placeringarna inte är lämpliga, eftersom det finns behov att inom en snar framtid förändra de aktuella byggnaderna samt att bolagets behov av basstationerna kommer att försvinna inom ett par år.

Högsta domstolen konstaterar att varje basstation utgör en del av ett fungerande nät, utformat för god täckning och kapacitet. Att det är fråga om befintliga anordningar talar för att placeringen är lämplig. Om fastighetsägaren kan ange konkreta skäl för att placeringen inte är lämplig kan det dock leda till en annan slutsats. Att basstationerna har placerats ut med stöd av hyresavtal hindrar inte i och för sig att ledningsrätt upplåts.

Högsta domstolen uttalar vidare att ledningsrättsinstitutet inte är avsett att tillgodose kortvariga behov. Om förändringar kan antas inträffa inom tre–fyra år från beslutet kan det tala mot en ledningsrätt. Om sökandens behov av åtgärden kan förutses kvarstå enbart under en motsvarande begränsad tid, kan det också tala mot att ledningsrätt ska upplåtas.

Högsta domstolen kommer fram till att ledningsrätt ska upplåtas i de aktuella fastigheterna. Basstationerna anses tillgodose angelägna allmänintressen och utredningen i målet visar att bolagets behov av dem kommer att bestå under lång tid. Att det är fråga om befintliga anordningar talar för att placeringarna är lämpliga och några alternativa placeringar som talar mot den bedömningen har inte redovisats. Med hänsyn till att ledningsrätten tillgodoser angelägna samhällsbehov är upplåtelserna till övervägande nytta från allmän synpunkt.