Ett rättsfall om tolkning av testamente

En gammal familjegård bestod av fem olika fastigheter (A–E) som var samtaxerade. Den avlidne (testator) ägde en tredjedel av de fem fastigheterna och hade, tillsammans med sin syster och hennes dotter, haft sin bostad på den av fastigheterna där det fanns ett boningshus (B). I ett testamente förordnade han enligt ordalydelsen att en brorsdotter skulle få fastigheten A. Förordnandet förenades med ett villkor om att hans syster, så länge hon bodde kvar på fastigheten, skulle ge sitt skriftliga medgivande för att brorsdottern eller hennes rättsinnehavare skulle i olika avseenden få förfoga över egendomen eller del därav. Testamentet föreskrev också att brorsdottern skulle få testators inre och yttre lösöre som fanns på fastigheten. En systerdotter skulle enligt testamentet få resterande kvarlåtenskap som universell testamentstagare, sedan två penningbelopp till andra hade avräknats.

Tvist uppstod mellan brorsdottern och systerdottern om tolkningen av testamentet avseende fastigheterna och lösöret.

Frågan i målet gällde om testators vilja var att brorsdottern endast skulle få fastigheten A (och testators lösöre som fanns där) eller om testamentet innebar att även de övriga fyra fastigheterna (B–E) och det lösöre som fanns på dessa skulle ingå och tillfalla brorsdottern.

Högsta domstolen konstaterar att tolkning av testamente utgår från vad som kan antas ha varit testators vilja. De särskilda formkrav som gäller för upprättande av ett testamente får dock till följd att det i första hand är ordalydelsen i testamentet som ska gälla. Endast om det finns klara belägg för en tolkning som avviker från ordalydelsen kan detta få betydelse. Testamentet ska därvid läsas i sin helhet, eftersom innehållet i andra villkor i testamentet som har bäring på ett tvistigt förordnande kan ge ledning för vad testator egentligen avsett med testamentet i denna del.

Högsta domstolen kommer fram till att testators vilja får antas ha varit att alla fem fastigheterna och det lösöre som tillhörde testator på dessa fastigheter skulle tillfalla brorsdottern. Domstolen lägger för sin bedömning särskild vikt vid att förfogandeinskränkningen till skydd för systern annars skulle bli meningslös, eftersom systern inte bodde på fastighet A utan på fastighet B och systerdottern som universell testamentstagare inte omfattades av förfogandeinskränkningen. Dessutom framhålls att alla fem fastigheterna betraktas som en sammanhängande enhet, att byggnader på fastigheterna ligger i anslutning till varandra samt att testator kort tid före testamentets upprättande i ett handskrivet utkast till ett testamente angett att brorsdottern skulle erhålla fastigheten A med tillägget ”med flera”.