Domar i mål om gravrätt enligt begravningslagen

Huvudmannaskapet för begravningsverksamheten ligger som huvudregel på församlingar inom Svenska kyrkan. Gravrätt är den rätt som uppkommer när en bestämd gravplats på en allmän begravningsplats upplåts för gravsättning. Gravrätten får bara utövas av den som upplåtaren har antecknat i gravboken eller gravregistret som innehavare av gravrätten. Innehavaren av gravrätten har både rättigheter och skyldigheter.

Av begravningslagen framgår att när en gravrättsinnehavare avlider går gravrätten i första hand över till den eller dem som innehavaren har förordnat. Om ett sådant förordnade saknas är det den avlidnes efterlevande make och arvingar som bestämmer till vem eller vilka som gravrätten ska gå över. Det är sedan gravrättsinnehavarens dödsbo som ska anmäla detta till upplåtaren. Några närmare bestämmelser om vem som kan bli gravrättsinnehavare vid en upplåtelse av en ny gravrätt i samband med att någon ska gravsättas finns inte i begravningslagen.

Huvudfrågan i båda målen är under vilka förutsättningar som ett beslut om vem som ska antecknas som gravrättsinnehavare får ändras. I målen aktualiseras även frågor om de krav som ställs på handläggningen av ärenden om övergång av gravrätten när innehavaren avlider respektive upplåtelse av gravrätt i samband med gravsättning.

I det första målet hade gravrättsinnehavaren avlidit och efterlämnat en hustru och två vuxna barn. Dottern undertecknade för dödsboet en anmälan om övergång av gravrätten och hon antecknades som innehavare i gravboken. Sonen begärde i samband med att modern avled att få bli antecknad jämte sin syster som gravrättsinnehavare. Sonen gjorde gällande att systern hade vilselett församlingen genom att påstå att hon ensam företrädde dödsboet när hon för dödsboets räkning ansökte om att gravrätten skulle gå över till henne.

I det andra målet var det fråga om man som avlidit och efterlämnat en hustru och två barn. Hustrun gav den avlidnes fader i uppdrag att ordna en gravplats åt den avlidne. Fadern undertecknade i samband med det en blankett som var rubricerad preliminär gravrättsupplåtelse. Han angav sig själv som gravrättsinnehavare. Församlingen antecknade därefter honom som innehavare av gravrätten. Hustrun till den avlidne begärde senare att få bli antecknad som gravrättsinnehavare till gravplatsen. Hon anser att församlingens beslut om upplåtelse av gravrätten bygger på felaktiga grunder eller förutsättningar eftersom församlingen inte försäkrat sig om att dödsboet godkände gravrättsinnehavaren.

Enligt Högsta förvaltningsdomstolens uppfattning är det rimligt att den ordning som gäller vid övergång av gravrätten när innehavaren avlider är vägledande även vid upplåtelse av en ny gravrätt i samband med gravsättning av en avliden. Efterlevande make och arvingar bör således få komma till tals inför beslutet.

I målen fann Högsta förvaltningsdomstolen att upplåtaren har en utredningsskyldighet enligt förvaltningslagen inför att den ska fatta ett beslut om vem som ska antecknas som gravrättsinnehavare. Utredningsskyldigheten syftar till att ge ett fullgott beslutsunderlag och innebär bl.a. att upplåtaren inför ett beslut om upplåtelse av gravrätt måste undersöka vilka personer som kan ha intresse i saken. Utredningsskyldigheten innebär bl.a. att upplåtaren vid övergång av gravrätten måste förvissa sig om att dödsboet företräds av någon som är behörig och att upplåtaren inför ett beslut om upplåtelse av en ny gravrätt bör fråga dödsboet om det finns synpunkter från efterlevande make eller arvingar. Upplåtaren är också skyldig att dokumentera de uppgifter den får i ett ärende.

I det första målet framgick det inte av utredningen om församlingen hade kontrollerat att dottern var behörig att göra anmälan innan den antecknade henne som ensam gravrättsinnehavare. I det andra målet framgick det inte av utredningen om församlingen på något sätt hade kontrollerat om det fanns andra efterlevande innan den antecknade fadern som ensam gravrättsinnehavare. Någon utredning fanns inte dokumenterad i något av målen.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att ett beslut att anteckna någon som gravrättsinnehavare är ett gynnande beslut för denne som bara kan ändras om det är fråga om någon av de situationer som regleras i 37 § förvaltningslagen. En av dessa situationer är att ett beslut har blivit felaktigt på grund av att den enskilde har utverkat beslutet genom att lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter.

Huvudmannaskapet för begravningsverksamheten ligger som huvudregel på församlingar inom Svenska kyrkan. Gravrätt är den rätt som uppkommer när en bestämd gravplats på en allmän begravningsplats upplåts för gravsättning. Gravrätten får bara utövas av den som upplåtaren har antecknat i gravboken eller gravregistret som innehavare av gravrätten. Innehavaren av gravrätten har både rättigheter och skyldigheter.

Av begravningslagen framgår att när en gravrättsinnehavare avlider går gravrätten i första hand över till den eller dem som innehavaren har förordnat. Om ett sådant förordnade saknas är det den avlidnes efterlevande make och arvingar som bestämmer till vem eller vilka som gravrätten ska gå över. Det är sedan gravrättsinnehavarens dödsbo som ska anmäla detta till upplåtaren. Några närmare bestämmelser om vem som kan bli gravrättsinnehavare vid en upplåtelse av en ny gravrätt i samband med att någon ska gravsättas finns inte i begravningslagen.

Huvudfrågan i båda målen är under vilka förutsättningar som ett beslut om vem som ska antecknas som gravrättsinnehavare får ändras. I målen aktualiseras även frågor om de krav som ställs på handläggningen av ärenden om övergång av gravrätten när innehavaren avlider respektive upplåtelse av gravrätt i samband med gravsättning.

I det första målet hade gravrättsinnehavaren avlidit och efterlämnat en hustru och två vuxna barn. Dottern undertecknade för dödsboet en anmälan om övergång av gravrätten och hon antecknades som innehavare i gravboken. Sonen begärde i samband med att modern avled att få bli antecknad jämte sin syster som gravrättsinnehavare. Sonen gjorde gällande att systern hade vilselett församlingen genom att påstå att hon ensam företrädde dödsboet när hon för dödsboets räkning ansökte om att gravrätten skulle gå över till henne.

I det andra målet var det fråga om man som avlidit och efterlämnat en hustru och två barn. Hustrun gav den avlidnes fader i uppdrag att ordna en gravplats åt den avlidne. Fadern undertecknade i samband med det en blankett som var rubricerad preliminär gravrättsupplåtelse. Han angav sig själv som gravrättsinnehavare. Församlingen antecknade därefter honom som innehavare av gravrätten. Hustrun till den avlidne begärde senare att få bli antecknad som gravrättsinnehavare till gravplatsen. Hon anser att församlingens beslut om upplåtelse av gravrätten bygger på felaktiga grunder eller förutsättningar eftersom församlingen inte försäkrat sig om att dödsboet godkände gravrättsinnehavaren.

Enligt Högsta förvaltningsdomstolens uppfattning är det rimligt att den ordning som gäller vid övergång av gravrätten när innehavaren avlider är vägledande även vid upplåtelse av en ny gravrätt i samband med gravsättning av en avliden. Efterlevande make och arvingar bör således få komma till tals inför beslutet.

I målen fann Högsta förvaltningsdomstolen att upplåtaren har en utredningsskyldighet enligt förvaltningslagen inför att den ska fatta ett beslut om vem som ska antecknas som gravrättsinnehavare. Utredningsskyldigheten syftar till att ge ett fullgott beslutsunderlag och innebär bl.a. att upplåtaren inför ett beslut om upplåtelse av gravrätt måste undersöka vilka personer som kan ha intresse i saken. Utredningsskyldigheten innebär bl.a. att upplåtaren vid övergång av gravrätten måste förvissa sig om att dödsboet företräds av någon som är behörig och att upplåtaren inför ett beslut om upplåtelse av en ny gravrätt bör fråga dödsboet om det finns synpunkter från efterlevande make eller arvingar. Upplåtaren är också skyldig att dokumentera de uppgifter den får i ett ärende.

I det första målet framgick det inte av utredningen om församlingen hade kontrollerat att dottern var behörig att göra anmälan innan den antecknade henne som ensam gravrättsinnehavare. I det andra målet framgick det inte av utredningen om församlingen på något sätt hade kontrollerat om det fanns andra efterlevande innan den antecknade fadern som ensam gravrättsinnehavare. Någon utredning fanns inte dokumenterad i något av målen.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att ett beslut att anteckna någon som gravrättsinnehavare är ett gynnande beslut för denne som bara kan ändras om det är fråga om någon av de situationer som regleras i 37 § förvaltningslagen. En av dessa situationer är att ett beslut har blivit felaktigt på grund av att den enskilde har utverkat beslutet genom att lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter.

Högsta förvaltningsdomstolen fann i första målet att det inte fanns någon dokumentation eller någon bevisning till stöd för att dottern hade lämnat felaktiga eller vilseledande uppgifter. Det ursprungliga beslutet skulle alltså inte ändras. Inte heller i det andra målet kunde fadern anses ha lämnat sådana vilseledande uppgifter till församlingen som krävs för att beslutet skulle kunna ändras.