Dom i mål om sjukpenning

I socialförsäkringsbalken regleras bl.a. under vilka förutsättningar en försäkrad har rätt till sjukpenning. Sjukpenning kan utbetalas under vad som i socialförsäkringsbalken benämns sjukperiod.

Med sjukperiod avses tid då en försäkrad i oavbruten följd lider av sjukdom som sätter ned arbetsförmågan med minst en fjärdedel. Begreppet sjukperiod infördes redan i mitten av 1950-talet och har i stort sett varit oförändrat sedan dess.

Vid beräkningen av hur lång tid den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga enligt reglerna i den s.k. rehabiliteringskedjan, ska dagar i sjukperioder läggas samman om färre än 90 dagar förflutit mellan sjukperioderna.

Rehabiliteringskedjan innebär att prövningen av en persons arbetsförmåga successivt utvidgas från att inledningsvis avse personens vanliga arbete till att slutligen omfatta alla arbeten som är normalt förekommande på arbetsmarknaden.

Rehabiliteringskedjan och bestämmelsen om sammanläggning av sjukperioder syftar till att försäkrade ska undvika medicinskt olämpliga arbeten och uppmuntras att byta arbete för att på så sätt ta tillvara den arbetsförmåga som finns trots sjukdomen. För att inte detta syfte ska motverkas måste prövningen av om en eller flera sjukperioder föreligger ske med utgångspunkt i den försäkrades arbetsförmåga i sitt vanliga arbete. En sjukperiod avslutas med det synsättet först då den försäkrades arbetsförmåga inte längre är nedsatt med minst en fjärdedel i förhållande till sitt vanliga arbete.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade mot denna bakgrund att med sjukperiod avses den tid då den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt till följd av sjukdom eller liknande tillstånd med minst en fjärdedel i förhållande till sitt vanliga arbete. Den omständigheten att sjukpenning inte utgått under hela den tiden saknar betydelse för bedömningen av vad en sjukperiod är.

I målet ansågs klagandens arbetsförmåga vara nedsatt med minst en fjärdedel i förhållande till hennes vanliga arbete och hade varit så under en längre tid och någon nära förestående förbättring var inte aktuell. När klaganden, efter att mer än 90 dagar förflutit sedan hon senast fick sjukpenning, åter ansökte om sjukpenning pågick således fortfarande en och samma sjukperiod. Med hänsyn till var hon då befann sig i rehabiliteringskedjan skulle hennes arbetsförmåga prövas mot förvärvsarbeten som är normalt förekommande på arbetsmarknaden.

Genom domen upphävdes underinstansernas avgöranden och målet återförvisas till Försäkringskassan för ny prövning.