Dom i mål om sjukpenning och sjukpenninggrundande inkomst

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att det är den försäkrade som ska göra sannolikt att arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom. Det avgörande för bedömningen av rätten till sjukpenning är vilken sjukdom det rör sig om och på vilket sätt sjukdomen påverkar förmågan att utföra arbete. Det viktigaste underlaget för bedömningen är vanligtvis det läkarintyg som personen ska lämna in till Försäkringskassan.

Domstolen konstaterar vidare att det vid kroppsliga sjukdomar är naturligt att läkarintyget innehåller en beskrivning och bedömning av vad som kommit fram genom till exempel blodprov, röntgen eller fysiologiska undersökningar. När det gäller psykiatriska tillstånd måste den behandlande läkarens bedömning i stor utsträckning däremot utgå från de uppgifter som den försäkrade lämnar. Det som är avgörande för bedömningen av rätten till sjukpenning är emellertid inte uppgifterna i sig utan läkarens värdering och bedömning av uppgifterna i kombination med de eventuella iakttagelser som läkaren har gjort.

Högsta förvaltningsdomstolen har alltså kommit fram till att även ett läkarintyg där bedömningen huvudsakligen grundas på uppgifter från den försäkrade kan vara tillräckligt för att det ska anses vara sannolikt att den försäkrade saknar förmåga att utföra arbete.

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande innebär att personen som målet handlar om beviljas sjukpenning.