Dom i mål om särskild avgift enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade

En kommun som inte inom skälig tid tillhandahåller en insats som beslutats enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, ska åläggas att betala en särskild avgift till staten. Högsta förvaltningsdomstolen har i ett mål prövat förutsättningarna för att ålägga en kommun att betala en sådan avgift.

Målet gällde en kommuns dröjsmål med att tillhandahålla en insats i form av särskilt boende till en 16-åring som valt att genomgå ett program vid en fristående gymnasieskola på annan ort än hemkommunen. Anledningen till att beslutet inte verkställdes var att kommunen och det boende som var kopplat till gymnasieskolan – vilket kommunen bedömde var den enda tillgängliga utföraren av insatsen – inte kunde enas om villkoren. Bland annat ansåg boendet att 16-åringen var i behov av en betydligt högre individuell omsorgsnivån än vad kommunen bedömt.

Högsta förvaltningsdomstolen uttalade att en kommun inte av kostnadsskäl kan underlåta att verkställa en insats. Svårigheter att träffa en överenskommelse med ett boende om köp av en boendeplats kan därmed normalt sett inte leda till att ett dröjsmål inte ska anses som oskäligt. Det kan dock inte krävas att en kommun, för att undgå att bli skyldig att betala särskild avgift, ska behöva ge avkall på sin rådighet att med utgångspunkt i de individuellt utredda stödbehoven avgöra vad som ska ingå i en insats och hur denna ska utformas.

Mot denna bakgrund ansågs den aktuella kommunens dröjsmål med att verkställa beslutet om insats inte ha varit oskäligt. Det saknades därför förutsättningar att ålägga kommunen att betala en särskild avgift enligt LSS.