Dom i mål om mervärdesskatt

Vid försäljning av varor som ska mervärdesbeskattas är det i regel säljaren som ska betala skatten. Om varorna säljs till ett företag i ett annat EU-land och transporteras dit så ska dock under vissa förutsättningar i stället köparen betala skatt för förvärvet i sitt land (s.k. förvärvsbeskattning). Försäljningen ska då undantas från skatteplikt hos säljaren.

Som utgångspunkt gäller att säljarens rätt till undantag från skatteplikt inte är beroende av att köparen i det andra EU-landet faktiskt fullgör sin skyldighet att betala skatt där. Av EU-domstolens praxis framgår dock att den EU-rättsliga principen om motverkande av rättsmissbruk innebär att en säljare som kände till eller borde ha känt till att denne genom försäljningen blev inblandad i ett skatteundandragande från köparens sida ska nekas undantag från skatteplikt.

I det här målet hade kammarrätten funnit att ett skatteundandragande föreligger endast om det har skett ett slutligt faktiskt skattebortfall inom ramen för leveranskedjan. Kammarrätten ansåg därför att en säljare kan nekas undantag från skatteplikt bara om Skatteverket visar att någon skatt inte har betalats i det andra landet och att det inte heller kommer att vara möjligt att driva in skatten där.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att kammarrättens uppfattning synes vara att något skatteundandragande inte ska anses föreligga om en köpare i ett annat EU-land i bedrägligt syfte underlåter att redovisa mervärdesskatt avseende sina förvärv men myndigheterna i det landet upptäcker detta samt påför och lyckas driva in skatten. Enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening saknar ett sådant synsätt stöd i EU-domstolens praxis. Högsta förvaltningsdomstolen uttalade också att om missbruksprincipen ges ett så begränsat tillämpningsområde så skulle det leda till att skatt i många fall inte skulle kunna tas ut i något land trots att det står klart att det har förekommit bedrägliga handlingar inom ramen för leveranskedjan och att den enskilde kände till eller borde ha känt till detta. Mot den bakgrunden fann domstolen att det inte kan krävas att det har skett ett slutligt faktiskt bortfall av mervärdesskatt för det ska vara fråga om ett skatteundandragande.