Dom i mål om förhandsbesked om inkomstskatt

I 24 kap. inkomstskattelagen (1999:1229) finns bestämmelser om bl.a. räntor i inkomstslaget näringsverksamhet. Vad som avses med ränteutgifter och ränteinkomster vid tillämpningen av bestämmelserna i kapitlet definieras i 2 och 3 §§. Med ränteutgifter avses ränta och andra utgifter för kredit, och utgifter som är jämförbara med ränta. Med ränteinkomster avses inkomster som motsvarar ränteutgifter. I 21–29 §§ finns bestämmelser om avdragsbegränsning för negativa räntenetton. Med negativt räntenetto avses enligt 23 § skillnaden mellan ränteutgifter som ska dras av och ränteinkomster som ska tas upp, om ränteutgifterna överstiger ränteinkomsterna.

Ett bolag förvärvar portföljer av förfallna fordringar till ett pris som understiger fordringarnas nominella belopp. I en ansökan om förhandsbesked frågade bolaget om de inkomster från portföljerna som beräknas enligt en s.k. effektivräntemetod och som enligt god redovisningssed är ränta ska anses vara ränteinkomster vid beräkningen av bolagets räntenetto. Om så inte är fallet ville bolaget få klarlagt om den del av inkomsten som motsvarar avtalad ränta på fordringarna är en ränteinkomst för bolaget.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att en prövning ska göras i det enskilda fallet av om den utgift eller inkomst som enligt god redovisningssed är ränta motsvarar ränta enligt definitionen. Den inkomst bolaget räknar fram enligt effektivräntemetoden bygger på bolagets kalkyler och uppskattningar av framtida kassaflöden och på anskaffningsutgiften för portföljen. Vid fastställandet av effektivräntan tas hänsyn till samtliga betalningar som gäldenären förväntas erlägga, t.ex. amorteringar, upplupna räntor och avgifter. Den inkomst som beräknas enligt effektivräntemetoden består alltså inte enbart av ersättning för den kredit som bolaget tillhandahåller gäldenären. Den inkomst som beräknas enligt effektivräntemetoden och som enligt god redovisningssed är ränta är därmed inte en ränteinkomst för bolaget till vid tillämpningen av 24 kap. inkomstskattelagen.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade vidare att vid bolagets förvärv av fordringarna sker ett borgenärsbyte utan att de andra ursprungligen avtalade villkoren ändras samt att den ränta som har avtalats mellan gäldenärerna och den ursprungliga borgenären är en ersättning för kredit och utgör ränta enligt definitionerna i 24 kap. 2 och 3 §§ inkomstskattelagen. Vid ett borgenärsbyte ska en ränteinkomst enligt Högsta förvaltningsdomstolen beaktas vid beräkning av räntenettot enbart av den borgenär som var fordringsinnehavare och kreditgivare under den tid som räntan belöper på. Följaktligen är det endast den del av inkomsterna som motsvarar avtalad ränta och som belöper på tid efter bolagets förvärv av fordringarna som utgör ränteinkomster hos bolaget vid beräkningen av räntenettot.

Högsta förvaltningsdomstolen fastställde därmed Skatterättsnämndens förhandsbesked.