Dom i mål om assistansersättning

Personer med funktionsnedsättningar kan få olika typer av stöd från det allmänna. I första hand kommunerna svarar för insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS. De olika insatserna räknas upp i tio punkter och en av dem är biträde av personlig assistent eller ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för sådan assistans (9 §). Med personlig assistans avses ett personligt utformat stöd som ges av ett begränsat antal personer åt den som på grund av stora och varaktiga funktionshinder behöver hjälp med vissa särskilt angivna grundläggande behov (9 a §). Ett sådant grundläggande behov är hjälp att kommunicera med andra. Om hjälpbehovet avseende de grundläggande behoven i genomsnitt uppgår till mer än 20 timmar i veckan kan Försäkringskassan bevilja assistansersättning för kostnaderna för personlig assistans (51 kap. 2 och 3 §§ socialförsäkringsbalken). Landstingen ansvarar enligt 8 kap. 7 § hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), HSL, för att tillhandahålla tolktjänster, s.k. vardagstolkning, åt döva, dövblinda m.fl.

Målet gäller om en dövblind persons behov av hjälp med taktil teckenspråkstolkning, dvs. tolkning via känseln, kan berättiga till insatsen personlig assistans och därmed ligga till grund för rätten till assistansersättning.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar inledningsvis att det förhållandet att det enligt HSL är landstingen som ansvarar för att erbjuda dövblinda tolktjänster inte utesluter en tillämpning av LSS.

När det gäller frågan om hjälp med taktil teckenspråkstolkning kan utgöra ett grundläggande behov följer av förarbetena till LSS och det utredningsarbete avseende tolktjänster som därefter följt, att hjälp av tolk ska ses som ett särskilt stöd, tolktjänst, vid sidan av de insatser – personlig assistent, ledsagarservice etc. – som räknas upp i LSS och som utgör en uttömmande uppräkning av de insatser för särskilt stöd och service som kan ges enligt lagen. Avsikt har alltså inte varit att tolktjänster ska ingå i insatsen personlig assistans.

Hjälp med det grundläggande behovet ”att kommunicera med andra” avser således något annat än enbart tolkhjälp. I RÅ 2010 ref. 17 har Högsta förvaltningsdomstolen uttalat att det, utöver kunskap om kommunikationsformen och funktionsnedsättningen som sådana, ska krävas särskild kunskap om den funktionsnedsatte för att kommunikationen ska fungera. I rättsfallet fann Högsta förvaltningsdomstolen att en nioårig pojke hade rätt till personlig assistans för att kommunicera med andra. Pojken hade till följd av olika funktionsnedsättningar stora svårigheter inom det kommunikativa området. För att kommunicera med honom krävdes därför särskild kunskap om honom, exempelvis hur han reagerade i olika situationer och på olika stimuli samt vad olika uttryck betydde.

I nu aktuellt mål är hjälpbehovet av en annan karaktär. Det klaganden behöver för att kunna kommunicera med andra är en avancerad form av tolkhjälp. Denna hjälp kräver kunskap om funktionsnedsättningen, dövblindhet, och kommunikationssättet, taktilt teckenspråk, men det är inte nödvändigt att den som tolkar åt henne också har särskild kunskap om henne i den mening som avses i LSS för att kommunikationen ska fungera. En annan sak är att en personlig relation givetvis kan underlätta och förbättra tolkningen.

Hjälp med taktil teckenspråkstolkning utgör således inte hjälp med ett grundläggande behov i lagens mening. Behovet kan följaktligen inte ligga till grund för prövningen av rätten till personlig assistans och assistansersättning. Högsta förvaltningsdomstolen har därför fastställt Försäkringskassans beslut att inte bevilja assistansersättning.