Beslut i mål om rättsprövning

Avseende vissa brott har svensk domstol domsrätt även i fråga om gärningar som har begåtts utomlands. För att åklagare ska få väcka åtal för sådana brott krävs i en del fall ett särskilt tillstånd av regeringen, ett s.k. åtalsförordnande.

Riksåklagaren överlämnade en ansökan till regeringen om förordnande att få väcka åtal mot två personer för medhjälp till folkrättsbrott, grovt brott, begånget utomlands. De båda personer som ansökan avsåg begärde att få träda in som parter i ärendet hos regeringen och att få utöva de rättigheter som följer av en sådan ställning, t.ex. rätt till partsinsyn. De gav även in yttranden i vilka de argumenterade i sak. Regeringen gav emellertid ingen av dem ställning som part i ärendet och hade inte heller i övrigt någon kommunikation med dem.

Båda de aktuella personerna ansökte om rättsprövning av regeringsbeslutet. För att ett beslut ska kunna bli föremål för rättsprövning krävs att det innefattar en prövning av den enskildes civila rättigheter eller skyldigheter i den mening som avses i artikel 6.1 EKMR. Frågan huruvida artikeln är tillämplig måste avgöras genom en prövning i flera steg.

Ett första krav är att det föreligger en reell och seriös tvist. En tvist får, enligt Europadomstolens praxis, antas vara reell och seriös om det inte finns klara indikationer på att så inte är fallet. Det finns alltså en presumtion för att uppkomna tvister är reella och seriösa.

Nästa steg i prövningen avser om denna tvist gäller en rättighet eller skyldighet som följer av nationell rätt. Detta måste avgöras utifrån de inhemska bestämmelser som är tillämpliga i det enskilda fallet. Rättigheter eller skyldigheter som inte finns enligt den nationella rätten kan alltså inte skapas genom ett åberopande av artikel 6.1. Följaktligen kan det inte ställas upp en presumtion för att det föreligger en viss rättighet eller skyldighet enligt nationell rätt.

När det har konstaterats att en tvist avser en rättighet eller skyldighet enligt nationell rätt uppkommer frågan om denna till sin karaktär är civil. Avseende denna prövning har Högsta förvaltningsdomstolen i tidigare rättsfall uttalat att så bör anses vara fallet om det inte finns klart stöd för en annan bedömning. Det finns således en presumtion för att en konstaterad rättighet eller skyldighet är av civil karaktär.

I målet fann Högsta förvaltningsdomstolen att den uppkomna tvisten angående de aktuella personernas rätt att inträda som parter i ärendet och därigenom bevaka sina intressen fick anses vara reell och seriös, men att tvisten inte avsåg en rättighet eller skyldighet enligt nationell rätt. Av den aktuella regleringen följer att frågan om åtalsförordnande ska avgöras utifrån en lämplighetsavvägning i det enskilda fallet med beaktande av bl.a. Sveriges intresse i frågan samt folkrättsliga och utrikespolitiska överväganden. Det är således en rent diskretionär prövning som ska göras.

Eftersom det enligt nationell rätt inte finns någon rättighet eller skyldighet på det sätt som sökandena gjort gällande innefattar regeringens avgörande inte en prövning av deras civila rättigheter eller skyldigheter i den mening som avses i artikel 6.1. Ansökningarna om rättsprövning avvisades därför.