Beslut i mål om byte av efternamn; fråga om ersättning för rättegångskostnader

Frågan om ersättning för rättegångskostnader uppkom i ett mål där den enskilde hade vunnit mot Skatteverket i fråga om byte av efternamn. Den enskilde yrkade i Högsta förvaltningsdomstolen ersättning för sina rättegångskostnader (ombudskostnader) och anförde att de kostnader som hon haft för att tillvarata sin rätt varit befogade med hänsyn till sakens beskaffenhet. Hon gjorde vidare gällande att det skulle strida mot rätten till en rättvis rättegång enligt 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen, artikel 6.1 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) samt artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna att neka henne rätt till ersättning.

Målet avgjordes av Högsta förvaltningsdomstolen i dess helhet, s.k. plenum.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att det för förvaltningsprocessen inte finns några föreskrifter om ersättning för rättegångskostnader förutom bestämmelserna om ersättning i vissa fall i mål rörande bl.a. skatt. I förvaltningsprocessen i allmänhet har alltså hittills gällt att en enskild inte kunnat få sina rättegångskostnader ersatta inom ramen för förvaltningsmålet och att lagstiftaren, trots att frågan aktualiserats vid ett flertal tillfällen, inte har funnit skäl att ändra denna ordning.

Enligt Högsta förvaltningsdomstolen är förvaltningsprocessen utformad så att den regelmässigt uppfyller de krav som kan ställas för att en rättegång ska anses rättvis. Det skulle dock undantagsvis kunna uppkomma situationer där omständigheterna är sådana att det inte skulle vara förenligt med rätten till en rättvis rättegång om en enskild part inte kan få ersättning för befogade rättegångskostnader. Den enskilde är i sådana fall hänvisad till att begära kompensation för sina rättegångskostnader i förvaltningsmålet genom reglerna om skadestånd, vilket enligt Europadomstolens praxis är en ordning som är förenlig med artikel 6.1 i EKMR. Bestämmelserna i 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna får anses ha samma innebörd som artikel 6.1 EKMR. Enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening innebär således inte rätten till en rättvis rättegång att ersättningen för rättegångskostnader måste beviljas i själva förvaltningsmålet.

Högsta förvaltningsdomstolen påpekar också att i den mån det skulle bedömas som angeläget att skapa en möjlighet för förvaltningsdomstolarna att tillerkänna enskilda ersättning väcks både principiella och praktiska frågor som kräver överväganden som det ankommer på lagstiftaren att göra.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar avslutningsvis att domstolen hittills omväxlande har avslagit och avvisat yrkanden om ersättning för rättegångskostnader. Eftersom det enligt domstolens mening inte ska göras någon materiell prövning av sådana yrkanden ska de fortsättningsvis avvisas.