Grovt skattebrott ledde till fängelse efter hovrättens ändring

Hovrätten har prövat ett överklagande av tingsrättens dom i ett mål om grovt skattebrott. Till skillnad från tingsrätten fann hovrätten att trusten inte kunde jämställas med en svensk stiftelse och att den tilltalade därför personligen varit skattskyldig för royaltyintäkterna. Hovrätten ändrade domen och dömde den tilltalade för grovt skattebrott vid fyra tillfällen under perioden 2011-05-09--2014-04-30 till fängelse sex månader. Tingsrättens påföljd om villkorlig dom med samhällstjänst ändrades alltså.

Om händelsen och åtalet

Målet gällde ett överklagande av tingsrättens dom i Umeå. Hovrätten tog ställning till samma grundläggande gärning som tingsrätten, men gjorde en annan bedömning av den rättsliga konstruktionen kring trusten och beskattningen.

Åklagaren hade i hovrätten i första hand gjort gällande att trustens intäkter åren 2010-2013 skulle ha deklarerats av var och en av de fyra tilltalade och beskattats som royaltyersättningar i inkomstslaget näringsverksamhet. I andra hand gjorde åklagaren gällande att utbetalningarna från trusten åren 2010-2014 skulle ha deklarerats och beskattats som periodiska ersättningar i inkomstslaget tjänst. Tingsrätten dömde de tilltalade enligt andrahandsuppfattningen, men hovrätten fann att förstahandspåståendet var styrkt.

För den tilltalade betydde hovrättens dom att han dömdes för grovt skattebrott enligt 4 § skattebrottslagen. Hovrätten angav att det rörde sig om fyra brott, ett för varje inkomstdeklaration där oriktiga uppgifter lämnats, under perioden 2011-05-09--2014-04-30. Tingsrättens dom avsåg grovt skattebrott vid fem tillfällen under perioden 2011-05-09--2015-04-28, men hovrätten ändrade alltså tidsomfattningen och antalet gärningstillfällen för den tilltalade.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten tog del av i huvudsak samma utredning som tingsrätten. Förhören från tingsrätten spelades upp och hovrätten hänvisade även till rättsutlåtanden från två professorer som åberopats i målet.

En central fråga var om trusten kunde anses motsvara en svensk stiftelse. Hovrätten gick igenom bildandehandlingarna och konstaterade bland annat att de tilltalade ytterst ägde kontroll över det stiftande bolaget, att de även var de verkliga ägarna till trustens förvaltare, samt att det fanns handlingar och instruktioner som visade att de fortsättningsvis utövade inflytande över trustförvaltningen. Hovrätten fäste vikt vid att de tilltalade genom ägande och instruktioner i realiteten hade haft en kontinuerlig faktisk rådighet över medlen i trusten. Därmed ansåg hovrätten, till skillnad från tingsrätten, att trusten inte kunde jämställas med en svensk stiftelse.

Hovrätten avfärdade också invändningen om att transaktionernas verkliga innebörd skulle ha varit en annan än den som framgick av handlingarna, till exempel att betalningarna i själva verket skulle ha varit återbetalningar av lån. Enligt hovrätten saknades stöd för detta i utredningen och de uppgivna lånebeloppen stämde inte med de överförda beloppen.

När hovrätten bedömde beskattningen utgick den från att den tilltalade personligen skulle anses äga tillgångarna och därmed vara skattskyldig för royaltyintäkterna. Hovrätten konstaterade att den tilltalade inte hade lämnat uppgifter om royaltyintäkterna i deklarationer eller på annat sätt. Hovrätten fann också att de beräknade beloppen var riktiga och att det förelegat fara för skatteundandragande med de angivna beloppen.

På skuldfrågan fann hovrätten, liksom tingsrätten, att gärningarna hade begåtts uppsåtligen. Hovrätten uttalade därför att åtalet enligt förstahandspåståendet var styrkt och att den tilltalade skulle fällas till ansvar för grovt skattebrott i fyra fall.

Domslut och påföljd

Hovrätten ändrade tingsrättens dom och bestämde påföljden till fängelse sex månader. Hovrätten utgick från ett straffvärde som motsvarade tio månaders fängelse, men gjorde en nedsättning med hänsyn till sen lagföring och andra omständigheter, bland annat den tilltalades uppgifter om att brottmålsdomen skulle påverka hans yrkesutövning. Trots detta ansåg hovrätten att brottets art krävde fängelse när straffmätningsvärdet låg på denna nivå.

Hovrätten berörde häktning men någon uppgift om att den tilltalade varit häktad eller häktningstid framgår inte av materialet. Någon kontaktförbudsåtgärd nämns inte.

När det gäller ekonomiska följder för den tilltalade framgår att hovrätten ålade honom att återbetala en del av försvararkostnaden till staten. I hovrättens dom anges att ett ombud fick ersättning av allmänna medel med 111 808 kr, och att denna kostnad skulle återbetalas av den tilltalade. Tingsrätten hade tidigare beslutat att försvararkostnaden skulle betalas av den tilltalade och att en avgift till brottsofferfonden skulle tas ut, men någon sådan uppgift om brottsofferfondsavgift framgår inte av hovrättens avgörande i den del som rör den tilltalade i det material som lämnats här.

Tingsrättens påföljd var villkorlig dom med samhällstjänst 200 timmar. Hovrätten skärpte alltså påföljden till fängelse sex månader.