Vapenbrott och jaktbrott prövades i hovrätten

Hovrätten prövade ett överklagande av tingsrättens dom i ett mål om vapenbrott, jaktbrott och jakthäleri. Hovrätten ändrade tingsrätten på så sätt att åtalet för jaktbrott ogillades och att påföljden för den tilltalade bestämdes till fängelse fyra månader. I övrigt stod tingsrättens dom fast i den del som gällde vapenbrott och beslag.

Om händelsen och åtalet

Målet gällde först och främst händelser i samband med en jakt i oktober 2016. Enligt åklagaren hade den tilltalade, tillsammans med en medtilltalad, olovligen jagat på annans jaktområde. Åklagaren gjorde också gällande att den tilltalade hade gjort sig skyldig till vapenbrott genom att hantera och förvara ett kulgevär och ammunition på ett otillåtet sätt. Därutöver påstod åklagaren att den tilltalade och en annan medtilltalad hade gjort sig skyldiga till jakthäleri genom befattning med älgkött som kommit från olovlig jakt.

Tingsrätten dömde den tilltalade för jaktbrott enligt 43 § 1 p jaktlagen och för vapenbrott enligt 9 kap. 1 § första stycket vapenlagen. Tingsrätten frikände honom från åtalet för jakthäleri enligt 46 § 1 st jaktlagen. Påföljden bestämdes till fängelse åtta månader.

I hovrätten yrkade den tilltalade att åtalet för jaktbrott skulle ogillas och att påföljden för vapenbrottet skulle bestämmas till villkorlig dom med samhällstjänst, eller i vart fall kortare fängelsestraff. Åklagaren yrkade i anslutning till överklagandet att hovrätten skulle döma för grovt jaktbrott, medhjälp till grovt jaktbrott och jakthäleri i enlighet med åtalet samt bestämma längre fängelsestraff. Hovrätten prövade alltså målet som ett överklagande av tingsrättens dom.

Hovrätten konstaterade att den tilltalade i den del som inte hade överklagats hade gjort sig skyldig till vapenbrott. När det gällde jaktbrottet fann hovrätten att det inte var visat att den tilltalade och den medtilltalade hade sökt efter eller spårat älg i syfte att döda den. Åtalet för jaktbrott ogillades därför. Eftersom jaktbrottet inte ansågs styrkt ogillades också åtalet för medhjälp till jaktbrott mot den andra tilltalade. Åtalet för jakthäleri ogillades också, eftersom det inte var tillräckligt utrett att älgköttet kom från ett jaktbrott. Den del av tingsrättens dom som gällde jakthäleri stod därmed fast.

Rättens bedömning och bevisning

I hovrätten åberopades samma bevisning som vid tingsrätten, och åklagaren lade dessutom fram en sammanställning av mastpositionering av den tilltalades mobiltelefon. De ljud- och videoinspelade förhören från tingsrätten spelades upp.

Hovrätten ansåg att det visserligen var besvärande att ett skarpladdat kulgevär fanns i bilen, men att utredningen inte klarlade vad som faktiskt hade hänt på platsen innan vittnen kom dit. Ingen hade observerat den tilltalades och den medtilltalades agerande, och det fanns enligt hovrätten inga säkra spår som visade att jakt faktiskt hade bedrivits. Den tilltalades egna uppgifter tillmättes begränsat bevisvärde. Mot den bakgrunden ansågs det inte bevisat att jaktbrott hade begåtts.

När hovrätten prövade jakthälseriet gjorde domstolen bedömningen att det inte var visat med tillräcklig säkerhet att älgköttet kom från olovlig jakt. Beträffande en del av köttet saknades utredning om hur det hamnat i frysen. Beträffande annan älgköttslighet fanns visserligen spår som talade för att ett djur hade dödats och slaktats nära i tid till den aktuella perioden, men hovrätten fann att det ändå inte var utrett att det skett genom jaktbrott. Osäkerheten ledde till att även detta åtal ogillades.

För vapenbrottet gjorde hovrätten en annan bedömning. Domstolen fann att den tilltalade, genom att förvara kulgeväret åt den andre och ha vetskap om att vapnet låg gömt i bostaden, hade innehaft vapnet i vapenlagens mening. Brottet bedömdes inte som ringa.

Domslut och påföljd

Hovrätten ändrade tingsrättens dom genom att ogilla åtalet för jaktbrott. I övrigt, såvitt gäller jakthäleri och beslag, stod tingsrättens avgörande fast. Den tilltalade dömdes alltså för vapenbrott, men inte för jaktbrott eller jakthäleri.

Påföljden bestämdes till fängelse fyra månader. Hovrätten angav att straffvärdet för vapenbrottet motsvarade fängelse fyra månader. Domstolen fann inte skäl att välja annan påföljd, eftersom vapenbrott är ett brott av sådan art att fängelse normalt ska väljas om särskilda skäl saknas. Hovrätten delade tingsrättens bedömning att den tilltalades ålder inte skulle beaktas vid straffmätningen och att tiden som förflutit sedan brottet inte heller skulle beaktas.

Tingsrätten hade tidigare bestämt påföljden till fängelse åtta månader. Hovrätten sänkte alltså straffet. Beslutet om beslag skulle fortfarande gälla enligt hovrättens dom.

Hovrätten beslutade också om ersättning till försvarare och att staten skulle stå för kostnaderna för den tilltalades nuvarande och tidigare försvarare. Den tilltalade nämns inte i hovrättens dom som häktad, och någon häktningstid anges inte i den tillhandahållna texten.