Människorov och olaga frihetsberövande ändras i hovrätten

Hovrätten har prövat ett överklagande av tingsrättens dom i ett mål om bland annat människorov, egenmäktighet med barn och ringa narkotikabrott. För den tilltalade ändrar hovrätten tingsrättens dom i flera delar. Den åtalade gärningen mot den ena målsäganden rubriceras som människorov, mindre grovt brott, och fängelsestraffet sänks till sex år. Hovrätten dömer också för olaga frihetsberövande av en annan målsägande och beslutar om villkorlig dom med samhällstjänst. Skadeståndet justeras i två delar, medan övriga delar i huvudsak står fast.

Om händelsen och åtalet

Målet gällde ett överklagande av tingsrättens dom. Den tilltalade hade i tingsrätten dömts för människorov, egenmäktighet med barn, grovt brott, och ringa narkotikabrott. Tingsrätten hade också ogillat ett åtal om vapenbrott. I hovrätten bestreds ansvar och skadestånd, samtidigt som åklagaren och målsägandena vidhöll delar av sina yrkanden.

Åtalspunkt 1 avsåg människorov. Hovrätten bedömde att den tilltalade hade begått gärningen, men delade tingsrättens uppfattning att det inte var styrkt att syftet också varit att skada målsägandens liv eller hälsa. Gärningen rubricerades därför inte som människorov i dess normala form utan som människorov, mindre grovt brott. Hovrätten framhöll bland annat att syftet varit att skilja en målsägande från sin vårdnadshavare, att gärningen skedde i målsägandens närvaro, att det funnits planering och att frihetsberövandet var kortvarigt.

Åtalspunkt 2 gällde olaga frihetsberövande av en målsägande som hade tagits emot och hållits i en bostad under tiden den 12–13 mars 2021. Hovrätten konstaterade att den tilltalade hade haft kontakt med en medtilltalad före händelsen och att omständigheterna starkt talade för att hon kände till att målsäganden skulle lämnas hos henne och hållas gömd. Trots uppgifter från målsäganden och andra om vad som hänt, samt trots senare kontakt med polisens ingripande, vidtog hon enligt hovrätten inte någon åtgärd som bröt händelseförloppet. Hovrätten bedömde därför att hon med uppsåt hade berövat målsäganden friheten och att gärningen skulle bedömas som olaga frihetsberövande. När hovrätten kom fram till detta prövades inte längre alternativet med medhjälp till egenmäktighet med barn.

Åtalspunkt 3 avsåg egenmäktighet med barn, grovt brott. Hovrätten ändrade inte tingsrättens bedömning i den delen och ansåg att gärningen skulle bedömas som grovt brott enligt den aktuella bestämmelsen.

Hovrätten tog också upp den tilltalades ringa narkotikabrott och delade tingsrättens bedömning att det skulle rubriceras som ringa narkotikabrott.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten utgick i huvudsak från samma bevisning som tingsrätten. Den gjorde i stort sett inte några andra bedömningar än tingsrätten när det gällde att den tilltalade hade begått de åtalade gärningarna. I fråga om åtalspunkt 2 gjorde hovrätten dock en annan juridisk bedömning än tingsrätten och fann att omständigheterna sammantaget inte räckte för den strängare rubriceringen människorov, utan att gärningen skulle anses som människorov, mindre grovt brott.

Vid bedömningen av olaga frihetsberövande betonade hovrätten särskilt kontakterna mellan den tilltalade och den medtilltalade, det faktum att målsäganden var mycket ung och befann sig på en okänd plats med en okänd person, samt den tilltalades agerande efter händelsen. Att målsäganden inte varit inlåst hindrade inte att hon ansågs ha varit frihetsberövad i lagens mening.

När det gällde straffvärdet ansåg hovrätten att brotten mot den ena målsäganden låg högt och att straffvärdet för dessa gärningar uppgick till fängelse tre år. För brotten mot den andra målsäganden bedömde hovrätten straffvärdet till fängelse fyra år. Straffvärdet för egenmäktighet med barn, grovt brott, låg enligt hovrätten klart över straffminimum. Hovrätten beaktade också att den tilltalade varit drivande i planeringen och genomförandet, samt att hon återfallit i brott.

För olaga frihetsberövande ansåg hovrätten att brottet var av sådan art att fängelse normalt skulle väljas, men tog samtidigt hänsyn till att den tilltalade var mycket ung vid brottet, inte tidigare dömd och att det inte fanns anledning att anta återfall. Dessutom hade hon varit frihetsberövad i drygt en månad. Mot den bakgrunden ansåg hovrätten att påföljden kunde stanna vid villkorlig dom med samhällstjänst.

Domslut och påföljd

Hovrätten ändrade tingsrättens dom så att gärningen under åtalspunkt 2 rubricerades som människorov, mindre grovt brott. Fängelsestraffets längd bestämdes till sex år. Den tilltalade skulle vara häktad till dess fängelsestraffet fick verkställas.

Tingsrätten hade tidigare dömt till fängelse i nio år och undanröjt en tidigare utdömd villkorlig dom. Hovrätten sänkte alltså straffet men utgick fortfarande från att tidigare brottslighet skulle beaktas. För den andra prövade personen i målet, som inte omfattas av denna artikel, bestämde hovrätten en annan påföljd.

Skadeståndet ändrades också. Hovrätten bestämde att den tilltalade, solidariskt med en medtilltalad, skulle betala 60 400 kronor till en målsägande i stället för det belopp som tingsrätten hade bestämt. För en annan målsägande ansåg hovrätten att skälig ersättning för kränkning var lägre än vad tingsrätten kommit fram till och bestämde beloppet till 50 000 kronor. I övrigt ändrades inte skadeståndsbedömningen i de delar som hovrätten prövade.

Den tilltalade skulle fortsatt vara häktad till dess straffet fick verkställas. Beslag och sekretessförordnanden som tingsrätten beslutat om skulle fortsätta att gälla. Hovrätten beslutade också om ersättning till försvarare och andra processuella kostnader, men dessa belopp avser rättegångskostnader och inte påföljden i sak.