Sex års fängelse för hot och grovt vapenbrott

Den tilltalade döms av Lunds tingsrätt till fängelse i sex år för hot mot tjänsteman, grovt vapenbrott och grovt brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor. Tingsrätten fann att hon den 11 december 2024 innehaft och överlämnat ett automatvapen med tillhörande ammunition och tre handgranater, och att hon mellan den 14 och 16 januari 2026 skrev en lapp med hot mot en kriminalvårdare. Hon frikänns samtidigt från ett åtal om olaga hot den 14 juni 2025 och från ett åtal om grovt vapenbrott under perioden den 16 januari 2025 till den 1 februari 2025.

Händelsen och samtliga åtalspunkter

I målet prövades fem åtalspunkter mot den tilltalade. Under den första åtalspunkten gällde att hon den 11 december 2024 på en plats i Malmö hade innehaft och överlåtit ett automatvapen med granatadapter och ett magasin med patroner utan att ha rätt till det. Åklagaren gjorde gällande att gärningen skulle bedömas som grovt vapenbrott. Tingsrätten kom fram till att åtalspunkten var styrkt och dömde henne för grovt vapenbrott enligt vapenlagen.

Under den andra åtalspunkten gällde att hon samma dag, den 11 december 2024, hade innehaft och överlämnat tre handgranater utan rätt till det. Även detta skulle enligt åklagaren bedömas som grovt brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor. Tingsrätten fann även denna punkt styrkt och dömde henne för grovt brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor.

Den tredje åtalspunkten avsåg att hon mellan den 16 januari 2025 och den 1 februari 2025 tillsammans med en annan person eller var och en för sig hade innehaft ett automatvapen utan att ha rätt till det. Hon åtalades även enskilt i samma mål för att ha innehaft samma typ av vapen under den tidsperioden. Tingsrätten ogillade åtalspunkten för den tilltalade, liksom den del av åtalet som rörde den andra person som hon åtalats tillsammans med.

Den fjärde åtalspunkten avsåg olaga hot den 14 juni 2025. Enligt åtalet skulle den tilltalade ha hotat en målsägande genom att uppge att hon skulle mörda, skada och våldta hans familjemedlemmar. Tingsrätten ogillade åtalet eftersom den bevisning som lagts fram inte visade att hon uttalat hot om att mörda, skada eller våldta målsägandens familjemedlemmar den aktuella dagen.

Den femte åtalspunkten avsåg hot mot tjänsteman. Enligt åtalet hade den tilltalade någon gång mellan den 14 januari 2026 och den 16 januari 2026 skrivit en notering med hot om att döda någon i en kriminalvårdares familj, med koppling till att kriminalvårdaren vägrat ta emot ett brev. Tingsrätten ansåg att gärningen var styrkt men att den inte skulle bedömas som grovt hot mot tjänsteman. Den tilltalade dömdes i stället för hot mot tjänsteman av normalgraden.

Rättens bedömning

När det gäller åtalspunkterna om vapenbrott och brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor byggde bevisningen i stor utsträckning på övervakningsfilm, uppgifter om telefonmaster, DNA-utredning, chattar och uppgifter om den tilltalades kopplingar till kriminell verksamhet. Tingsrätten fann att det var utrett att en kvinna på den aktuella platsen överlämnade en turkos resväska innehållande ett automatvapen, ammunition och tre handgranater till två ungdomar. Domstolen bedömde att kvinnan i filmen kunde vara den tilltalade, att signalementet stämde i huvudsak, att hennes telefon kopplade upp mot master i området vid tiden för överlämnandet och att hennes egna uppgifter och meddelanden gav stöd för att hon syftade på den väskan. Tingsrätten fann därför ställt utom rimligt tvivel att det var den tilltalade som hade lämnat över väskan.

Domstolen ansåg också att hon haft uppsåt. Tingsrätten fäste vikt vid att hon varit medveten om sin koppling till kriminella kretsar och att en av ungdomarna i förhör uppgett att kvinnan sagt att de inte skulle röra väskan eftersom de annars skulle hamna i fara. Vapnet och handgranaterna bedömdes vara av särskilt farlig beskaffenhet, hade hanterats på allmän plats och i en miljö där de kunde befaras komma till brottslig användning. Därför bedömdes både vapenbrottet och brottet mot lagen om brandfarliga och explosiva varor som grova.

För åtalet om grovt vapenbrott under perioden 16 januari 2025 till 1 februari 2025 gjorde tingsrätten en annan bedömning. Även om den tilltalades DNA fanns på vapnet ansåg domstolen att det inte var bevisat att hon haft vapnet i sin besittning på det sätt som krävs enligt vapenlagen. Tingsrätten fann att bevisningen endast visade att hon vid något tillfälle hade tagit på, hållit i eller på annat sätt kommit i kontakt med vapnet, men inte att hon innehaft det under den påstådda tidsperioden. Åtalet ogillades därför.

När det gällde olaga hot den 14 juni 2025 ansåg tingsrätten att den bevisning som lagts fram inte stödde att den tilltalade hade uttalat de hot om våld mot målsägandens familj som åklagaren påstod. Vare sig målsägandens uppgifter, polisanmälan eller den övriga bevisningen ansågs räcka för att styrka gärningen. Åtalet ogillades.

I fråga om hotet mot kriminalvårdaren konstaterade tingsrätten att den tilltalade själv medgett att hon skrivit lappen. Domstolen fann att lappen innehöll ett klart och konkret hot och att hotet förstärkts genom en hänvisning till Foxtrot. Eftersom hotet riktats mot en tjänsteman i samband med myndighetsutövning dömdes hon för hot mot tjänsteman. Tingsrätten ansåg dock inte att omständigheterna räckte för att rubricera gärningen som grov, bland annat eftersom hotet inte uttalats direkt till målsäganden utan förmedlats vidare genom personal.

Domslut och påföljd

Den tilltalade döms till fängelse i sex år. Tingsrätten beslutade att hon ska vara kvar i häkte tills fängelsestraffet får verkställas och att åklagaren får ha kvar vissa restriktioner. Hon ska också betala skadestånd till målsäganden i den femte åtalspunkten med 8 000 kronor jämte ränta från den 16 januari 2026.

Tingsrätten beslutade vidare att två mobiltelefoner och en handskriven lapp med hot ska förverkas och att beslagen ska bestå. Den tilltalade ska också betala 1 000 kronor till brottsofferfonden. Ersättningarna till försvarare och målsägandebiträde ska i huvudsak stanna på staten.