Flera stölder och bedrägeri gav skyddstillsyn

Den tilltalade döms för bedrägeri och två fall av grov stöld. Tingsrätten fann att den tilltalade den 10 september 2022 gjort ett bankomatuttag om 5 000 kronor med annans bankkort och att hon därefter, vid två senare tillfällen, olovligen tagit ringar i samband med arbete i målsägandenas hem respektive bostad. Påföljden bestämdes till skyddstillsyn med föreskrift om deltagande i Kriminalvårdens program OTO-Prism.

Händelsen och samtliga åtalspunkter

Enligt åtalet gällde åtalspunkt 1 bedrägeri enligt 9 kap. 1 § 2 st. brottsbalken. Gärningen ska ha skett den 10 september 2022 och avsett ett bankomatuttag om 5 000 kronor i en Bankomat i Västerhaninge centrum. Tingsrätten fann att den tilltalade olovligen hade utgett sig för att ha rätt att göra uttaget och att hon därigenom påverkat en automatisk process.

Åtalspunkt 2 gällde grov stöld enligt 8 kap. 4 § brottsbalken. Åtalet avsåg två ringar som tillhörde en målsägande och som enligt den slutliga bedömningen tillgreps någon gång mellan den 22 juli 2025 och den 28 juli 2025. Tingsrätten konstaterade att ringarna hade tagits från målsägandens hem och att den tilltalade arbetade där i egenskap av hemtjänstpersonal. Brottet bedömdes som grovt.

Åtalspunkt 3 gällde också grov stöld enligt 8 kap. 4 § brottsbalken. Denna gärning avsåg fyra ringar som tillhörde en annan målsägande och som enligt tingsrättens ändrade bedömning skedde någon gång mellan den 12 mars 2026 och den 18 mars 2026. Även här slog domstolen fast att ringarna hade tagits från målsägandens bostad och att den tilltalade hade varit där för att sköta omvårdnad. Också denna stöld bedömdes som grov.

I målet fanns dessutom ett andrahandsyrkande om häleri avseende de fyra ringarna, men den tilltalade dömdes inte för detta eftersom tingsrätten i stället fann att hon gjort sig skyldig till grov stöld enligt åtalspunkt 3.

Rättens bedömning

När det gällde bedrägeriet byggde åklagarens bevisning bland annat på övervakningsfilm, stillbilder och uppgifter om tidigare kontakter mellan den tilltalade och ett assistansbolag. Tingsrätten ansåg att bilderna och filmen var tydliga och mycket lika den tilltalade, särskilt vad gäller ögon, hårfäste och ansiktsform. Vittnet som hade arbetat med den tilltalade uppgav också att han direkt kände igen henne på materialet. Domstolen fann därför att det var styrkt att det var den tilltalade som gjort uttaget.

Vid prövningen av de två stölderna utgick tingsrätten från skriftlig bevisning, beslagtaget gods, fotografier och uppgifter från målsägandena. Det var utrett att ringarna hade tillhört målsägandena och att den tilltalade hade haft tillfälle att begå gärningarna genom sitt arbete i deras närhet. Domstolen ansåg att hennes förklaringar om att hon skulle ha hittat ringarna var osannolika, vaga och inte trovärdiga. Särskilt noterade tingsrätten att hon inte hade lämnat tillbaka ringarna utan i stället pantsatt dem. Sammantaget fann domstolen att det var uteslutet att hon kommit över ringarna på annat sätt än genom att olovligen ta dem.

Tingsrätten bedömde dessutom att gärningarna skulle rubriceras som grova. Skälet var att stölderna hade begåtts i målsägandenas bostäder och att den tilltalade där hade utnyttjat sin förtroendeställning som anställd inom hemtjänst och på boende. Domstolen framhöll att båda målsägandena, på grund av ålder och sjukdom, varit oförmögna att skydda sig mot tillgreppen.

Domslut och påföljd

Den tilltalade döms till skyddstillsyn. Som föreskrift ska hon delta i Kriminalvårdens program OTO-Prism, och övervakare ska utses av frivården. Tingsrätten bedömde att den samlade brottsligheten motsvarade ett straffvärde om fängelse i nio månader, men att skyddstillsyn ändå var en lämplig påföljd.

Hon ska också betala skadestånd till den första målsäganden med 5 000 kronor jämte ränta från den 10 september 2022. Till den andra skadelidande parten ska hon betala 4 500 kronor jämte ränta från den 18 mars 2026. Därutöver ska hon betala 1 000 kronor till brottsofferfonden.

Tingsrätten beslutade också att den första målsäganden har bättre rätt till de beslagtagna ringarna än pantbolaget och att ringarna ska lämnas ut utan lösen. Staten ska stå för kostnaderna för försvararen, och den tilltalade ska inte själv betala dessa.