Hovrätten ogillar åtalet om egenmäktighet med barn och vållande till kroppsskada

Hovrätten har prövat ett överklagande av tingsrättens dom och ändrar den i sin helhet. Den tilltalade frikänns från både egenmäktighet med barn, grovt brott, och vållande till kroppsskada, grovt brott. Hovrätten avslår också målsägandens skadeståndsyrkande. Tingsrättens fällande dom och påföljd upphävs därmed.

Om händelsen och åtalet

Målet gällde två åtalspunkter. Den första avsåg vållande till kroppsskada, grovt brott, under tiden från den 1 oktober 2017 till den 31 januari 2018. Åklagaren gjorde gällande att den tilltalade och en medtilltalad hade orsakat målsäganden svår svält eller svält, eller i vart fall viktstagnation samt bristande utveckling av huvudomfång och längd, genom att ge otillräcklig kost.

Hovrätten redovisar att åklagaren i denna del förtydligat att påståendet om att ha ”orsakat” omfattade både aktivt handlande och underlåtenhet. Hovrätten konstaterade dock att det inte var styrkt att målsäganden hade haft en bristande utveckling av huvudomfång eller längd. Däremot ansågs det klarlagt att målsäganden hade haft en viktstagnation under åtalsperioden.

Trots detta fann hovrätten att det inte var bevisat att den kost som den tilltalade och medtilltalade gav målsäganden hade orsakat viktstagnationen. Domstolen pekade på att målsäganden också uppvisat en tydlig ovilja att äta och att det inte gick att avgöra om viktutvecklingen berodde på kosten eller på denna ovilja. Åtalet för vållande till kroppsskada ogillades därför.

Den andra åtalspunkten avsåg egenmäktighet med barn, grovt brott, under tiden från den 3 september 2018 till den 12 september 2018. Åklagaren gjorde gällande att den tilltalade obehörigen hade skiljt målsäganden från den som vårdade honom enligt LVU. Hovrätten konstaterade att målsäganden omhändertagits enligt LVU den 1 februari 2018 och att det därefter fattats beslut om placeringar, men fann att den nya placeringen som beslutades den 3 september 2018 inte hade verkställts under den aktuella tiden. Hovrätten ansåg också att den tidigare placeringen på utredningshemmet hade avslutats i och med det nya placeringsbeslutet, men att detta inte innebar att den tilltalade hade skiljt målsäganden från någon som vårdade honom enligt LVU. Även detta åtal ogillades.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten uppgav att utredningen i huvudsak var densamma som i tingsrätten, men att viss ytterligare bevisning lagts fram i delen om vållande till kroppsskada, bland annat skriftlig bevisning, fotografier och filmer samt förhör med de tilltalade om detta material.

När det gällde den medicinska bevisningen fann hovrätten att det saknades en mer ingående medicinsk utredning om målsägandens allmänna hälsotillstånd. Domstolen noterade också att uppgifterna om huvudomfång och längd inte var entydiga och att mätningarna präglades av osäkerhet. Därför ansågs det inte styrkt att målsäganden haft en bristande utveckling i dessa avseenden.

Hovrätten gjorde däremot samma bedömning som tingsrätten i frågan om viktutvecklingen och konstaterade att målsäganden hade uppvisat viktstagnation under den aktuella perioden. Men eftersom det inte gick att avgöra om stagnationen orsakats av kosten eller av målsägandens ovilja att äta, ansågs gärningen inte bevisad.

I delen om egenmäktighet med barn hänvisade hovrätten till praxis om innebörden av att ett barn ”vårdas” enligt LVU. Domstolen gjorde ingen annan bedömning än den som tidigare angetts i rättsfallet RH 2016:46. Hovrätten ansåg att den tilltalade inte hade skiljt målsäganden från någon person eller institution som vårdade honom enligt LVU under den aktuella perioden.

Domslut och påföljd

Hovrätten ändrade tingsrättens dom och ogillade åtalet i sin helhet. Det innebar att den tilltalade frikändes från både egenmäktighet med barn, grovt brott, och vållande till kroppsskada, grovt brott.

Eftersom åtalet ogillades avslogs också målsägandens skadeståndsyrkande. Tingsrättens skadeståndsdom upphävdes alltså.

Tingsrätten hade tidigare dömt den tilltalade till fängelse i 1 år och 2 månader samt ålagt honom att betala skadestånd solidariskt med en medtilltalad. Hovrätten ändrade detta helt och någon påföljd dömdes inte ut. Frågor om brottsofferfondsavgift och tingsrättens tidigare sekretessförordnanden saknar betydelse efter hovrättens frikännande, och hovrätten upphävde dessutom tingsrättens sekretessbeslut beträffande identiteten för målsäganden, samtidigt som sekretessen för den tilltalades hälsa och personliga förhållanden fick bestå i viss del.