Grovt narkotikabrott vid bilresa och överlåtelse av amfetamin

Hovrätten prövade ett överklagande av tingsrättens dom i ett mål om grovt narkotikabrott, skadegörelse och dopningsbrott. Hovrätten ändrade tingsrättens dom endast i fråga om den tilltalades ansvar för gärningen den 1 mars 2021 och bedömde då att gärningen utgjorde grovt narkotikabrott. I övrigt stod tingsrättens dom fast.

Om händelsen och åtalet

Målet gällde en överklagad dom där flera åtalspunkter hade prövats i tingsrätten. I hovrätten var den centrala frågan bland annat hur gärningen den 1 mars 2021 skulle rubriceras för den tilltalade. Åklagaren vidhöll att den tilltalade tillsammans och i samförstånd med en medtilltalad hade transporterat och innehaft narkotika, och justerade även åtalet i andra hand till medhjälp till grovt narkotikabrott. Den tilltalade bestred ansvar och yrkade frikännande.

Av hovrättens dom framgår att den tilltalade i tingsrätten dömts för grovt narkotikabrott och ringa dopningsbrott, medan han frikänts från förberedelse till grovt narkotikabrott. Hovrätten tog upp den överklagade delen av målet och prövade även den gärning som avsåg den 1 mars 2021, samt beaktade tingsrättens bedömningar i övrigt.

Hovrätten fann att gärningen den 1 mars 2021 skulle bedömas som grovt narkotikabrott enligt 1 § första stycket 4 och 3 § första stycket narkotikastrafflagen. Domstolen konstaterade att narkotikan hade hamnat i bilen under resan till östra Gästrikland och att utredningen visade att den tilltalade var väl insatt i den gemensamma brottsplanen. Hovrätten ansåg därför att han tillsammans och i samförstånd med medtilltalad hade transporterat amfetamin i överlåtelsesyfte.

Den gärning som hovrätten uttryckligen ändrade gällde alltså den 1 mars 2021. I övrigt framgår av hovrättens dom att tingsrättens bedömning stod fast.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten byggde sin prövning på samma muntliga bevisning som i tingsrätten och på uppspelningar av förhör och telefonsamtal samt skriftlig bevisning. Hovrätten hänvisade särskilt till samtal mellan den medtilltalade och andra personer före resan, vilka enligt domstolen visade att narkotikan skulle förberedas och att den medtilltalade agerade självständigt i fråga om det aktuella narkotikapartiet. När det gällde den tilltalade lade hovrätten vikt vid att han hade följt med på resan, varit med på plats, bidragit till bensinkostnader och deltagit i ett sammanhang där narkotikahanteringen framstod som planerad. Hovrätten ansåg också att ett samtal där utrustning för narkotikahantering placerades utanför den tilltalades bostad talade starkt för att han kände till och deltog i planen.

Hovrätten anslöt sig däremot till tingsrättens bedömning i frågan om skadegörelse. Domstolen fann att den medtilltalade hade kört på ett sätt som medförde skador på en polisbil och att uppsåt till skadegörelse var styrkt. Den delen av tingsrättens dom stod därför fast.

I fråga om den senare narkotikagärningen den 26 mars 2021 gjorde hovrätten samma bedömning som tingsrätten. Hovrätten fann att en medtilltalad hade förvärvat minst 800 gram amfetamin i överlåtelsesyfte och att detta utgjorde grovt narkotikabrott. Hovrätten ansåg också att den tilltalade i den delen skulle dömas för grovt narkotikabrott i enlighet med tingsrättens dom, medan innehav av ytterligare 200 gram samma dag inte skulle bestraffas särskilt eftersom det rörde samma parti narkotika.

Domslut och påföljd

Hovrätten ändrade tingsrättens dom endast på så sätt att den tilltalades gärning den 1 mars 2021 bedömdes som grovt narkotikabrott enligt narkotikastrafflagen. I övrigt fastställdes tingsrättens avgörande.

Påföljden bestämdes till fängelse i tre år för den tilltalade. Hovrätten ansåg att det samlade straffvärdet var något lägre än vad tingsrätten hade bedömt, och sänkte därför fängelsestraffets längd från två år och sex månader till tre år. Hovrätten instämde i tingsrättens bedömning i fråga om förverkande, bland annat att beslag skulle bestå. Den tilltalade skulle också stanna kvar i häkte till dess fängelsestraffet fick verkställas.

I tingsrätten hade den tilltalade också ålagts att betala avgift till brottsofferfonden, och tingsrätten hade beslutat om förverkande av beslagtagna kontanter och andra föremål. Hovrätten uppgav att det inte fanns anledning att göra andra bedömningar än tingsrätten i fråga om förverkande av bil respektive kontanter.

Vad gäller försvararkostnaderna förklarade hovrätten att staten skulle stå för kostnaden. Hovrätten bestämde ersättningen till försvararen till ett lägre belopp än det som hade begärts.