Vapenbrott och explosiva varor ändrades i hovrätten

Hovrätten ändrade tingsrättens dom i flera delar i ett överklagat mål som gällde en tilltalad person. Hovrätten omrubricerade gärningen under åtalspunkt 2 från grovt vapenbrott till vapenbrott av normalgraden, frikände den tilltalade från åtalet om brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor och sänkte fängelsestraffet från tre år och tre månader till ett år och sex månader. I övrigt stod flera fällande delar fast, bland annat för smuggling, narkotikabrott samt olovlig körning och rattfylleri i de delar som inte var överklagade.

Om händelsen och åtalet

Målet i hovrätten gällde ett överklagande av tingsrättens dom. Den tilltalade yrkade att han skulle frikännas från bland annat grovt vapenbrott, brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor, narkotikabrott i två fall, grov olovlig körning och rattfylleri samt smuggling. Åklagaren motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.

Hovrätten utgick från flera åtalspunkter. Vid åtalspunkt 1, som gällde narkotikabrott, gjorde hovrätten ingen annan bedömning än tingsrätten. Den tilltalade ansågs ha varit delaktig i en cannabisodling i en bostads källare tillsammans med andra, och domen stod fast i den delen. Vid åtalspunkt 2 i stämningsansökan daterad den 6 december 2020 fann hovrätten också ingen anledning att ändra tingsrättens bedömning.

Vid smuggling, åtalspunkt 7 i stämningsansökan daterad den 5 november 2020, ansågs det utrett att den tilltalade köpt två pistoler i Riga och fört in dem i Sverige utan att anmäla det. Hovrätten fann att gärningen begicks med uppsåt och fastställde tingsrättens dom i den delen.

Den mest betydelsefulla ändringen gällde vapenbrottet, åtalspunkt 2 i stämningsansökan daterad den 5 november 2020. Där omfattade åtalet ett hagelgevär, en k-pist, två pistoler och ammunition. Hovrätten fann inte bevisat att den tilltalade innehaft hagelgeväret, k-pisten eller ammunitionen. Däremot ansågs det visat att han innehaft de två pistolerna utan rätt till det. Hovrätten ansåg dock att gärningen, trots omständigheterna kring vapnen och miljön, inte var så allvarlig att den skulle bedömas som grovt vapenbrott. I stället bedömdes den som vapenbrott av normalgraden.

När det gällde åtalspunkt 3, brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor, ansåg hovrätten att det inte var visat att den tilltalade hanterat de brandfarliga eller explosiva varor som åklagaren lagt honom till last. Han frikändes därför helt från den åtalspunkten.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten byggde sin prövning i huvudsak på samma utredning som tingsrätten, men gjorde i vissa delar en annan bevisvärdering. De videoinspelade förhören från tingsrätten spelades upp, och hovrätten höll dessutom förhör med ett vittne på den tilltalades begäran.

I fråga om cannabisodlingen i en bostad fann hovrätten att fynden av cannabis i källaren, i köket och i sovrummen, tillsammans med uppgifter om lukt och ett sms om att vattna blommorna, talade för att den tilltalade känt till och deltagit i odlingen. Hovrätten delade tingsrättens bedömning att odlingen gjorts tillsammans med andra och att den tilltalade därför skulle fällas för narkotikabrott.

När det gällde smugglingen av pistolerna ansåg hovrätten att den tilltalade inte kunde ha trott att det var tillåtet att föra in vapnen i Sverige. Omständigheterna visade i stället att han varit medveten om en konkret och överhängande risk att vapnen inte fick föras in utan tillstånd. Därmed ansågs gärningen ha begåtts uppsåtligen.

I vapenbrottsfrågan gjorde hovrätten en mer nyanserad bedömning än tingsrätten. För hagelgeväret fanns enligt hovrätten inte tillräcklig bevisning för att knyta den tilltalade till innehavet. Samma sak gällde k-pisten och ammunitionen. Hovrätten fäste visserligen vikt vid att vapnen hittats på fastigheten, att det funnits en kriminellt präglad miljö och att det förekommit DNA-fynd och internet­sökningar, men ansåg sammantaget att detta inte räckte för att bevisa innehav av k-pisten eller ammunitionen. Däremot var det styrkt att den tilltalade köpt två pistoler i Riga, fört in dem i Sverige och senare innehaft dem på fastigheten respektive i bilen. Hovrätten fann att dessa omständigheter räckte för vapenbrott, men inte för grovt vapenbrott.

När det gäller brandfarliga och explosiva varor ansåg hovrätten att den tilltalade visserligen uppgett att han hittat en låda som han misstänkte innehöll sprängmedel och att han burit ut den, men att det inte visats att han därefter hanterat varorna eller att hans hantering varit straffbar. Hovrätten framhöll också att vissa beslagtagna föremål påträffats efter att den tilltalade varit frihetsberövad och att andra personer vistats på platsen. Bevisningen ansågs därför inte räcka för en fällande dom mot honom på denna punkt.

Domslut och påföljd

Hovrätten ändrade tingsrättens dom på flera punkter. Den tilltalade fälldes för vapenbrott av normalgraden, smuggling, narkotikabrott vid två tillfällen, olovlig körning i fyra fall, ringa narkotikabrott vid två tillfällen och rattfylleri vid två tillfällen. Han frikändes från åtalet om brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor. Tingsrättens bedömning om grovt vapenbrott ändrades alltså, och även rubriceringarna för vissa andra gärningar justerades eller stod fast beroende på åtalspunkt.

Påföljden sattes till fängelse i ett år och sex månader. Hovrätten bedömde att straffvärdet för den samlade brottsligheten motsvarade ett års och åtta månaders fängelse, men beaktade att den tilltalade varit häktad med restriktioner under längre tid. Hovrätten fann att det inte fanns skäl att välja annan påföljd än fängelse. Detta innebar en tydlig lindring jämfört med tingsrättens fängelsestraff om tre år och tre månader.

Hovrätten upphävde också flera förverkandebeslut som tingsrätten hade riktat mot den tilltalade, bland annat avseende hagelgevär, ammunition, k-pist, magasin, raketer, tändmedel och sprängdeg. Beslagen hävdes i den mån de avsåg föremål som inte längre kunde kopplas till brottslighet för den tilltalade enligt hovrättens dom. Det som tingsrätten beslutat om beslag i övrigt skulle fortfarande gälla.

Den tilltalade ålades dessutom att betala avgift till brottsofferfonden. Hovrätten beslutade även om ersättning till försvararen och att staten skulle stå för kostnaden.