Egenmäktighet med barn, grovt brott ledde till villkorlig dom i hovrätten

Hovrätten har prövat ett överklagande av tingsrättens dom i ett mål om egenmäktighet med barn, grovt brott. Hovrätten fastställde i sak att den tilltalade skulle dömas för brottet, men ändrade tingsrättens påföljd från fängelse till villkorlig dom och sänkte skadeståndet till målsäganden. I övrigt stod tingsrättens dom fast, förutom i häktningsfrågan.

Om händelsen och åtalet

Åtalet gällde egenmäktighet med barn, grovt brott, med händelseperioden den 4 november 2021 till den 20 november 2021. Enligt åtalet hade den tilltalade tillsammans och i samförstånd med en annan person obehörigen skiljt målsäganden, som var under 15 år, från ett familjehem där barnet vårdades med stöd av LVU. Barnet hämtades för umgänge och skulle återlämnas några dagar senare, men i stället fördes barnet utomlands genom flera länder och slutligen till Storbritannien.

Tingsrätten fann att den tilltalade och den andra personen uppsåtligen hade planerat och genomfört bortförandet. Hovrätten utgick från samma händelseförlopp och samma bevisning, och gjorde ingen annan bedömning i skuldfrågan.

I tingsrätten yrkade åklagaren att den tilltalade skulle dömas för egenmäktighet med barn, grovt brott enligt 7 kap. 4 § brottsbalken. Målsäganden yrkade också skadestånd. Hovrätten ändrade inte brottsrubriceringen.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten hade tillgång till samma bevisning som tingsrätten, och förhören från tingsrätten spelades upp med ljud och bild. Hovrätten delade tingsrättens bedömning att den tilltalade gjort sig skyldig till den åtalade gärningen.

I tingsrätten åberopades bland annat uppgifter från familjehemmet och socialtjänsten samt den tilltalades egna uppgifter. Tingsrätten fann att utredningen visade att den tilltalade tillsammans med den andra personen hade planerat att hämta barnet och föra det till Storbritannien. Domstolen lade vikt vid att barnet inte återlämnades som överenskommet, att de tilltalade inte svarade när socialtjänsten sökte dem och att barnet senare spårades av polis utomlands.

Den tilltalade invände att agerandet varit försvarligt på grund av en nödsituation kopplad till barnets hälsa och situationen i familjehemmet. Tingsrätten ansåg dock att invändningen var obefogad. Domstolen framhöll att utredningen inte gav stöd för att barnet blivit svagare eller gått tillbaka i sin utveckling under vistelsen i familjehemmet, och att barnet tvärtom snabbt återhämtat sig efter hemkomsten. Hovrätten gjorde ingen annan bedömning av den frågan.

När det gällde rubriceringen som grovt brott delade hovrätten tingsrättens bedömning. Hovrätten ansåg, liksom tingsrätten, att flera omständigheter var försvårande, bland annat att barnet förts utomlands, att bortförandet skett från en invand miljö, att barnet inte frivilligt återlämnats och att barnet var särskilt beroende av adekvat omvårdnad. Hovrätten ansåg också att det var särskilt allvarligt att barnet tidigare vårdats enligt LVU på grund av brister i omsorgen, men att de tilltalade trots detta fört bort barnet.

Hovrätten gjorde däremot en annan bedömning än tingsrätten i påföljdsfrågan. Tingsrätten ansåg att brottet hade sådant artvärde att fängelse skulle följa, och bestämde påföljden till fängelse ett år för den tilltalade. Hovrätten ansåg i stället att egenmäktighet med barn, grovt brott inte skulle behandlas som ett artbrott på det sätt som tingsrätten gjort. Hovrätten hänvisade till att det saknades stöd i Högsta domstolens praxis och i förarbetena för en presumtion för fängelse. Eftersom brottets straffvärde för den tilltalade bedömdes motsvara fängelse i sex månader och det inte fanns skäl att anta fortsatt brottslighet, bestämdes påföljden till villkorlig dom.

Domslut och påföljd

Hovrätten ändrade tingsrättens domslut på två punkter. För det första ändrades påföljden från fängelse till villkorlig dom. För det andra sänktes skadeståndet till målsäganden från 25 000 kronor till 10 000 kronor, jämte ränta från den 20 november 2021 till dess betalning sker. Betalningsansvaret skulle vara solidariskt med den andra dömda personen.

Tingsrätten hade tidigare bestämt påföljden till fängelse ett år och beslutat att den tilltalade skulle vara kvar i häkte tills straffet fick verkställas, dock längst till den tidpunkt då villkorlig frigivning skulle ha skett. Hovrätten ändrade även den delen genom att domstolen förklarade att hovrättens dom inte gällde häktning på samma sätt som tingsrättens dom.

Det framgår att den tilltalade hade varit frihetsberövad och att hovrätten tog hänsyn till detta när den bedömde påföljden. Hovrätten ansåg att den tilltalade varit frihetsberövad under en förhållandevis lång tid, vilket var ett skäl mot att förena den villkorliga domen med böter.

Hovrätten beslutade också att staten skulle stå för kostnaderna i hovrätten för försvararen och den särskilda företrädaren.