Misshandel vid hållplatsen

Den tilltalade döms för misshandel efter ett förlopp den 25 juli 2026 på en busshållplats vid Karl XII:s torg i Stockholm. Tingsrätten ansåg att gärningen skulle bedömas som misshandel av normalgraden och inte som grov misshandel. Påföljden bestämdes till villkorlig dom förenad med samhällstjänst i 160 timmar. Den tilltalade ska också betala skadestånd till målsäganden och avgift till brottsofferfonden.

Händelsen och åtalet

Åklagaren hade väckt åtal för grov misshandel enligt 3 kap. 6 § första stycket brottsbalken, med gärningsdatum den 25 juli 2026. Enligt åtalet hade den tilltalade tillsammans och i samförstånd med två medtilltalade sparkat, slagit och stampat på målsägandens kropp och huvud, delvis när målsäganden låg på marken. Det påstods att våldet hade orsakat smärta, sårskada, blåmärke, fraktur, nedsatt medvetande och tandskada. Tingsrätten ogillade däremot grov misshandel och dömde den tilltalade för misshandel enligt 3 kap. 5 § brottsbalken för händelsen den 25 juli 2026.

Enligt domstolens genomgång hade målsäganden och de tilltalade tidigare under kvällen befunnit sig på samma festival i Stockholm men var obekanta för varandra. Händelsen inträffade senare under natten i anslutning till Karl XII:s torg och Strömgatan. Domstolen redogjorde för att situationen inledningsvis var stökig och att verbala ordväxlingar förekom. Därefter uppstod fysiskt våld mellan målsäganden och de tilltalade.

Rättens bedömning

Tingsrätten byggde sin bedömning främst på övervakningsfilmerna och den medicinska utredningen. Domstolen konstaterade att målsäganden hade fått de skador som åklagaren angett, med undantag för tandskadan som inte kunde knytas till händelsen med tillräcklig säkerhet. Rätten prövade också invändningarna om nödvärn och nödvärnsexcess.

Domstolen fann att det inte var möjligt att med säkerhet bedöma exakt hur händelseförloppet började, men att den tilltalade och en medtilltalad hade uppträtt verbalt provocerande. Vidare ansåg rätten att målsäganden uppträdde upprört när han gick efter de tilltalade. När det första säkra våldet syntes i filmerna hade målsäganden redan höjt sin hand till slag. Efter det första slaget ansåg rätten att det fortfarande förelåg en nödvärnssituation i viss del av förloppet.

Tingsrätten kom dock fram till att det senare våldet, när målsäganden låg på marken eller försökte resa sig, inte var försvarligt. Den tilltalade och de andra hade då varit tre mot en, och rätt till nödvärn ansågs inte föreligga. Rätten fann att de efterföljande sparkarna hade utförts tillsammans och i samförstånd. Trots att våldet bedömdes som allvarligt ansåg tingsrätten att gärningen, med hänsyn till osäkerheten om sparkernas styrka och träffpunkt samt vissa moment där nödvärn kunde ha förelegat, skulle bedömas som misshandel av normalgraden.

Det finns också en skiljaktig mening i domen. Den skiljaktige ansåg att en av sparkarna skett i nödvärn och att den tilltalades ansvar därför borde avse medhjälp till misshandel, men majoritetens domslut blev avgörande.

Domslut och påföljd

Den tilltalade döms för misshandel enligt 3 kap. 5 § brottsbalken för den 25 juli 2026. Påföljden bestämdes till villkorlig dom. Påföljden förenades med samhällstjänst om 160 timmar. Tingsrätten angav att om fängelse i stället hade valts skulle straffet ha bestämts till sex månader.

Den tilltalade ska solidariskt med de medtilltalade betala 43 260 kronor i skadestånd till målsäganden. Av beloppet avser 40 000 kronor kränkningsersättning, 3 000 kronor sveda och värk samt 260 kronor ersättning för kostnad för sjukhusvistelse. Ränta ska utgå enligt räntelagen från den 25 juli 2026 till dess betalning sker.

Den tilltalade ska också betala 1 000 kronor till brottsofferfonden. Någon ersättning för tandskada eller mobilglasskydd medgavs inte.