Otillåten miljöverksamhet vid uppförandet av pontonbro – hovrätten frikänner delvis

Hovrätten har prövat ett överklagande av tingsrättens dom i ett mål om otillåten miljöverksamhet. Den tilltalade frikänns i hovrätten från ett av två åtalade tillfällen, medan tingsrättens fällande dom i övrigt står fast. Hovrätten ändrar alltså domen delvis och friar för gärningen den 5–10 juni 2016, men låter fällningen för gärningen den 5–10 juni 2017 bestå.

Om händelsen och åtalet

Målet gäller uppförandet av en pontonbro som enligt hovrätten var en tillståndspliktig vattenverksamhet. Hovrätten konstaterade att erforderligt tillstånd saknades både år 2016 och år 2017.

Åtalet mot den tilltalade avsåg otillåten miljöverksamhet vid två olika tidsperioder. För den första åtalspunkten, 2.1, gällde påståendet gärningen den 5–10 juni 2016. För den andra åtalspunkten gällde gärningen den 5–10 juni 2017. Tingsrätten hade dömt den tilltalade för båda dessa gärningar.

I hovrätten yrkade den tilltalade i första hand frikännande och i andra hand en lindrigare påföljd. Hon yrkade också att hon inte skulle behöva återbetala försvararkostnader samt att hon skulle få ersättning för utlägg för sakkunniguppdrag. Åklagaren motsatte sig ändring av tingsrättens dom.

Hovrätten tog del av samma huvudsakliga utredning som tingsrätten, men höll också ett tilläggsförhör med den tilltalade och ett nytt vittnesförhör med ett vittne. Hovrätten utgick från samma rättsliga principer som tingsrätten när det gällde straffrättsligt ansvar inom kommunal verksamhet.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten ansåg, i likhet med tingsrätten, att uppförandet av pontonbron utgjorde en tillståndspliktig vattenverksamhet och att tillstånd saknades. Frågan var om den tilltalade kunde hållas straffrättsligt ansvarig i egenskap av ordförande för den berörda nämnden.

När det gällde den första tidsperioden, den 5–10 juni 2016, fann hovrätten att det inte var bevisat när den tilltalade fick kännedom om att tillstånd krävdes. Hovrätten konstaterade att det fanns skrivelser från länsstyrelsen som visade att tillstånd krävdes, men utredningen gav inte stöd för att det var ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade hade fått del av denna information före eller under den aktuella perioden. Vittnesuppgifterna gav inte heller tillräckligt stöd för att tidpunkten kunde fastställas. Därför ansåg hovrätten att det inte var visat att hon agerat uppsåtligt eller oaktsamt i förhållande till underlåtenheten att söka eller kontrollera tillstånd under den perioden. Hon frikändes därför från åtalet för otillåten miljöverksamhet avseende den 5–10 juni 2016.

För den andra tidsperioden, den 5–10 juni 2017, gjorde hovrätten en annan bedömning. Domstolen ansåg att den tilltalade efter sommaren 2016 måste ha varit medveten om tillståndskravet och om de problem som avsaknaden av tillstånd kunde medföra. Trots detta hade hon inte närmare undersökt om tillstånd hade erhållits och inte heller ingripit. Den underlåtenheten bedömdes som oaktsam. Därmed stod fällningen för otillåten miljöverksamhet år 2017 fast.

Hovrätten prövade också den medtilltalades roll mer utförligt och konstaterade att han varit den som skött de löpande åtgärderna kring bron och att han haft sådan delegation att straffrättsligt ansvar kunde följa. Han ansågs medveten om att tillstånd saknades både 2016 och 2017, och hovrätten fann att hans ansvar för båda åren skulle bestå. I denna artikel fokuseras dock endast på den tilltalade som hovrätten delvis friade.

Domslut och påföljd

Hovrätten ändrade tingsrättens dom genom att frikänna den tilltalade från åtalet för otillåten miljöverksamhet den 5–10 juni 2016, åtalspunkt 2.1. I övrigt stod tingsrättens bedömning fast för hennes del, vilket innebar att hon dömdes för otillåten miljöverksamhet den 5–10 juni 2017.

Hovrätten gjorde ingen annan bedömning än tingsrätten i fråga om påföljden. Tingsrättens påföljd var dagsböter 30 om 240 kr, och den delen stod alltså fast enligt hovrättens dom. Hovrätten ändrade inte heller avgiften till brottsofferfonden, som enligt tingsrätten uppgick till 800 kr.

När det gällde kostnaderna för försvarare ändrade hovrätten inte heller tingsrättens bedömning i sak, men det anges att återbetalningsskyldigheten sattes ned till 5 000 kr. Hovrätten beslutade också om ersättning till försvararen av allmänna medel. Någon uppgift om häktning framgår inte av materialet.