Grov trolöshet mot huvudman och bokföringsbrott prövades i hovrätten

Hovrätten prövade ett överklagande av tingsrättens dom i ett omfattande mål om fakturor, påstådda osanna underentreprenader och bokföringsbrott. Hovrätten ändrade tingsrättens dom och frikände den tilltalade från samtliga åtalspunkter. Därmed undanröjdes också näringsförbud, skadestånd, avgift till brottsofferfonden och övriga följdverkningar som tingsrätten hade dömt ut.

Om händelsen och åtalet

Målet gällde fakturering under perioden den 1 februari 2013 till den 30 april 2017 i samband med exploateringen av ett område i Östersund. Enligt åtalet hade fakturor skickats dels direkt till Fältjägaren under 2013, dels via PEAB och vidarefakturerats till Fältjägaren och senare Östersundshem. Åklagaren gjorde gällande att fakturorna varit osanna eftersom de avsett transporter, lastning, sanering och andra arbeten som Dolt namn inte hade utfört, eller inte utfört i den omfattning som fakturerats.

I hovrätten prövades åtalspunkterna med följande utfall. Åtalspunkten 1, som avsåg trolöshet mot huvudman och grov trolöshet mot huvudman under perioden 2013-06-01 till 2017-04-30, ogillades. Åtalspunkten 2, som avsåg trolöshet mot huvudman under perioden 2013-02-01 till 2013-12-16, ogillades. Åtalspunkterna 3 och 4, som avsåg medhjälp till trolöshet mot huvudman respektive medhjälp till grov trolöshet mot huvudman under perioden 2013-06-01 till 2017-04-30, ogillades. Åtalspunkten 5, som avsåg trolöshet mot huvudman, grovt brott, under perioden 2013-02-01 till 2013-12-16, ogillades. Åtalspunkten 6, som avsåg grovt bokföringsbrott för kalenderåret 2013, ogillades. Åtalspunkten 7, som avsåg medhjälp till grovt bokföringsbrott under perioden 2013-05-01 till 2017-04-26, ogillades. Åtalspunkterna 8 och 9, som avsåg grovt skattebrott och skattetillägg, ogillades också.

Tingsrätten hade däremot dömt den tilltalade för flera av de åtalade gärningarna, bland annat trolöshet mot huvudman i olika former, grovt bokföringsbrott och medhjälp till grovt bokföringsbrott, samt hade beslutat om fängelse och näringsförbud. Hovrätten ändrade alltså tingsrättens dom i dess helhet till den tilltalades fördel.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten redovisade först de allmänna beviskraven i brottmål och betonade att åklagaren måste visa skuld ställt utom rimligt tvivel. Domstolen framhöll att det i detta mål inte fanns någon direkt bevisning som band den tilltalade till en viss plats eller ett visst arbete, utan att bedömningen i stället byggde på om andra möjliga händelseförlopp kunde uteslutas.

En central del av prövningen gällde om något arbete alls hade utförts av Dolt namn, eller om bara en del av det fakturerade arbetet saknades. Hovrätten konstaterade att flera vittnen från PEAB beskrev att de själva utfört omfattande anläggningsarbeten i området och att de inte sett Dolt namn utföra arbete samtidigt som deras egna projekt pågick. Dessa uppgifter talade för att Dolt namn inte arbetade parallellt med PEAB:s huvudentreprenader. Men hovrätten fann samtidigt att utredningen inte uteslöt att arbete kunnat utföras före, efter eller i andra delar av området, eller som sidoentreprenad.

Hovrätten lade särskild vikt vid att det förekom mejl och handskrivna anteckningar med instruktioner om vad som skulle faktureras, till vem och med vilka belopp. Detta ansågs besvärande för den tilltalade och talade för att faktureringen inte nödvändigtvis speglade det faktiska arbetet. Samtidigt ansåg hovrätten att sådana omständigheter inte ensamma räckte för en fällande dom, eftersom det inte gick att utesluta att vissa arbeten faktiskt utförts, eventuellt till fast pris eller av personer som inte fullt ut framgick av bokföringen.

När hovrätten gick igenom de enskilda fakturorna för både åtalspunkten 1 och åtalspunkten 2 fann domstolen i flera fall att formuleringarna var otydliga och att tids- och platsangivelserna var för osäkra för att det skulle gå att bedöma hur stor del av arbetet som eventuellt inte hade utförts. I vissa delar ansågs det inte uteslutet att arbetet kunde ha beställts som sidoentreprenad, i andra delar att arbetet kunde ha utförts av Dolt namn eller ideella krafter, och i ytterligare delar att det fanns för stor osäkerhet kring när och var arbetena skett. Sammantaget ansåg hovrätten därför att utredningen inte visade att något arbete inte utförts, och inte heller hur mycket av det fakturerade arbetet som i så fall saknades.

För bokföringsbrottet konstaterade hovrätten att åtalet byggde på att fakturorna i åtalspunkterna 1 och 2 var osanna. Eftersom hovrätten inte fann det styrkt att fakturorna var osanna, och eftersom det inte gick att bedöma omfattningen av eventuellt icke utfört arbete, föll också åtalet om grovt bokföringsbrott och medhjälp till grovt bokföringsbrott.

När det gällde åtalet för grovt skattebrott ansåg hovrätten att det var utrett att en aktieutdelning inte hade tagits upp i deklarationen, men att åklagaren inte visat att den tilltalade hade handlat uppsåtligen. Hovrätten fäste vikt vid den tilltalades uppgifter om att han förlitade sig på hjälp från en bokföringsfirma och att den person som skulle ha bistått honom inte hörts i målet. Därför ogillades också skattebrottet och det följande yrkandet om skattetillägg.

Domslut och påföljd

Hovrätten frikände den tilltalade från samtliga åtalspunkter. Påföljden undanröjdes, liksom tingsrättens beslut om näringsförbud. Hovrätten fann därför inte skäl att döma ut någon avgift enligt lagen om brottsofferfond. Även skadeståndskraven från Fältjägaren och Östersundshem avslogs, eftersom de vilade på de brott som hovrätten inte fann styrkta.

Hovrätten beslutade också att inget förverkande av utbyte av brott skulle ske och att tingsrättens beslag skulle bestå till dess hovrättens dom vunnit laga kraft. Dessutom fick den tilltalade ersättning för sina rättegångskostnader, både i tingsrätten och i hovrätten. Hovrätten förpliktade också Östersundshem och Fältjägaren att ersätta den tilltalades rättegångskostnader i tingsrätten. När det gällde de offentliga försvararna och andra ersättningsfrågor bestämde hovrätten särskilda arvoden och utlägg, men dessa delar rörde kostnadsfördelningen och inte skuldfrågan.

Tingsrätten hade tidigare dömt till fängelse i tre år och näringsförbud i fem år. Den domen stod alltså inte fast efter hovrättens prövning.