Rikspolischefen Dan Eliasson ” Polisens förmåga att bekämpa brott försvagas”

De brottsbekämpande myndigheterna ger sin bild av hur viktig frågan om datalagring är i arbetet med att förhindra och utreda brott. Texten är även publicerad som debattartikel i Dagens Nyheter.

Grova brott blir svårare att lösa. Brott mot rikets säkerhet blir svårare att förhindra. Mängdbrott, som till exempel bedrägerier, blir svårare att utreda. I den debatt som pågår rörande datalagring vill vi från de brottsbekämpande myndigheterna ge vår bild av hur viktig frågan är i arbetet med att förhindra och utreda brott. Behovet av att hitta en rättssäker lösning är akut.

Teleoperatörerna är, enligt nuvarande lagstiftning, skyldiga att spara uppgifter om teletrafik under sex månader för de brottsbekämpande myndigheternas behov. Syftet är att myndigheterna ska vara garanterade att få del av uppgifterna när vissa krav är uppfyllda – bland annat ska det vara fråga om tillräckligt allvarlig brottslighet. 

För oss är abonnemangs-, kontakt- och positionsuppgifter ofta avgörande för att förhindra, upptäcka, utreda och bevisa brott. När EU-domstolen nyligen sa att den generella lagringen inte kan anses motiverad, var det därför ett hårt slag mot den brottsbekämpande verksamheten. Och i praktiken en framgång för brottslingarna.

Många operatörer har slutat att spara teleuppgifter för brottsbe-kämpningen. Om våra myndigheter får ut information beror det i många fall på turen att uppgifterna finns kvar hos operatören av andra skäl.   

Det finns en del missuppfattningar om lagringen och använd-ningen av teleuppgifter. Vi vill därför peka på några viktiga fakta.
Det är inte innehållet i samtalet, sms:et eller mejlet som sparas. Däremot kan teleuppgifterna ge information om vem som haft kontakt med vem och var personerna befann sig före, under och efter ett visst brott.

Myndigheterna har inte fri tillgång till teleuppgifter. De finns hos operatörerna, och vi får ut dem enbart vid misstankar om allvarliga brott eller när det finns fara för liv och hälsa. Det är tingsrätten som ger tillståndet, men i särskilda fall får våra myndigheter fatta besluten. 
En ytterst liten del av Sveriges befolkning, någon promille, får sina teleuppgifter utlämnade till myndigheterna varje år. De allra flesta får aldrig sin teletrafik kontrollerad, utan uppgifterna stannar hos operatörerna.

Operatörerna ska på begäran lämna ut de teleuppgifter man har till myndigheterna. Detta gäller oavsett för vilka syften uppgif-terna sparats. Vi har ett utmärkt samarbete med flera stora ope-ratörer. Men det finns operatörer som väljer en annan väg och har bestämt sig för att inte hjälpa till i den utsträckning de fak-tiskt ska. Och i praktiken är det fritt fram att göra så.

En brottsutredning kan alltså stå och falla med vad en enskild operatör, efter eget tycke, väljer att spara och lämna ut. Det har gått så långt att kriminella söker sig till operatörer som ger in-tryck av att ha som försäljningsargument att vara restriktiva. Den som vill kan alltså, bara genom valet av operatör, minska risken för att ”åka fast”.

Teleuppgifterna är ofta den första och enda ingången våra myndigheter har i utredningarna. De används för att bekräfta, men även för att avfärda misstankar.

Därför är vi allvarligt bekymrade över konsekvenserna av EU-domen. Tolkningen av den har lett till att vi får del av färre tele-uppgifter. Det urholkar vår förmåga att bekämpa brott och skydda nationella säkerhetsintressen.

I praktiken får vi i många fall inte längre ut uppgifter om vilka mobiltelefoner som varit uppkopplade inom områden där exempelvis mord, stölder, misshandel, rån, våldtäkter, sprängningar eller terroristattentat begåtts.

Problemet finns också i polisens hjälpande verksamhet när nå-gon har gått vilse eller på annat sätt försvunnit, till exempel ett barn eller en äldre person. Även när man misstänker självmordsförsök kan möjligheterna att hitta personen i tid minska betydligt.

Vi ser också stora svårigheter att kartlägga och identifiera personer och nätverk som sysslar med allvarlig brottslighet. Det vi kan mista är information om de inblandades kontakter och var de har befunnit sig vid olika tillfällen. Uppgifterna används många gånger i utredningar om narkotika- och vapenhantering, våldsbrott, sexualbrott, ekonomiska brott och smugglingsbrott. Även det internationella samarbetet försvåras när Sverige inte längre kan bidra med väsentliga uppgifter.

Svårigheterna med att identifiera användare som begår brott med hjälp av internet kommer att slå hårt mot flera typer av brottsutredningar, till exempel spridning av barnpornografi, bedrägerier och andra mängdbrott. Det är så illa att brotten riskerar att inte kunna utredas alls när vi inte längre kan knyta gärningen till någons dator eller mobiltelefon.  

Det har redan uppstått svårigheter att behålla förmågan att upptäcka terroristnätverk och förhindra att terroristattentat genomförs. Även här blir kontakterna med andra länder lidande, eftersom vi inte kan bistå med att hitta svenska kopplingar till internationell terrorism. EU-domen får också konsekvenser när det gäller att utreda främmande makts illegala verksamhet mot Sverige, spioner kan alltså få lättare att verka på svensk mark. Och, vi kommer att få svårare att spåra dataintrång mot svenska skyddsvärda verksamheter.

Som framgått kan konsekvenserna av EU-domen bli mycket allvarliga. Tänk tanken att det värsta inträffar, ett terroristattentat i Sverige, som skulle ha kunnat förhindras genom den kartläggning som teleuppgifterna kan bidra till. Vi välkomnar därför att regeringen ser problemet och aviserar att man skyndsamt ska påbörja ett arbete för att hitta en lösning.

Det finns självfallet ett starkt intresse av att värna människors integritet. I det ligger också att det behöver finnas ett stort brottsofferperspektiv. Sverige har inte råd att tappa ytterligare mark i förhållande till kriminaliteten. Vi tror att det i grunden inte finns någon motsättning mellan myndigheterna, allmänheten och operatörerna i denna fråga. Låt oss diskutera och hitta konstruktiva lösningar, och låt oss göra det snabbt. En effektiv brottsbekämpning och ”Ett säkert Sverige” står inte i motsatsförhållande till en rättssäker ordning med ett högt integritetsskydd.? ?

Dan Eliasson?