Ingen återbetalning av fastighetsskatt för vattenkraftverk

Skattesatsen för vattenkraftverk var 2,2 procent av taxeringsvärdet under åren 2009-2010 och 2,8 procent under åren 2011-2014. Andra elproduktionsenheter beskattades under dessa år med 0,5 procent förutom vindkraftverk där beskattningen var 0,2 procent. Förvaltningsrätten ansåg att den fördel som den höjda statliga fastighetsskatten på vattenkraftverk innebar för andra elproducenter är statsstöd enligt artikel 107.1 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Eftersom detta inte anmälts till Europeiska kommissionen enligt statsstödsreglerna ansåg förvaltningsrätten att stödet var olagligt. Skattesatsen för energibolagets vattenkraftverk de aktuella åren sattes därför ner till 0,5 procent, dvs. samma skattesats som för andra elproduktionsenheter utom vindkraftverk.

Kammarrätten anser att en svensk domstol inte kan besluta om nedsättning av skatten med direkt tillämpning av EU-rättens bestämmelser om statsstöd på det sätt som gjorts i den överklagade domen. Enligt EU-domstolens praxis omfattas nämligen inte skatter av tillämpningsområdet för fördragets bestämmelser om statligt stöd såvida skatten inte enligt bindande nationella bestämmelser ska användas för att finansiera stödåtgärden. Den högre fastighetsskatten för vattenkraftverk har motiverats av statsfinansiella skäl och och det kan inte hävdas att skatteintäkten (med tvingande verkan) har använts för att finansiera det lägre skatteuttaget för andra elproducenter. Skattebelastningen för övriga elproducenter var inte heller beroende av vilken skatt som betalats av vattenkraftverken.

Energibolaget kan därför inte medges nedsättning av sin skatt som kompensation för att andra elproducenter har fått betala en lägre skattesats.

Kammarrättens dom innehåller inte något ställningstagande i frågan om den lägre skattenivån för andra elproduktionsenheter än vattenkraftverk innebär ett statsstöd som borde ha anmälts till kommissionen enligt artikel 108.3 i fördraget.