Högsta domstolen har i plenum avgjort en fråga om skadeståndsberäkning vid bl.a. kränkning

2017-11-24

Högsta domstolen har i plenum tagit ställning till om ersättning för kränkning respektive sveda och värk ska bestämmas efter de principer som gällde vid gärningen eller efter de principer som gäller vid bedömningstillfället.

I ett mål som rör sexuellt utnyttjande av underårig enligt tidigare gällande straffrättslig lagstiftning hänsköts till plenum frågan ifall kränkningsersättning respektive ersättning för sveda och värk ska beräknas efter de principer som gällde vid tidpunkten för skadans uppkomst eller efter de principer som gäller vid tiden för fastställande av ersättning.

Frågor av detta slag uppstår i sådana situationer där fastställandet av skadeståndets storlek sker vid en tidpunkt då principerna för skadeståndets beräkning – dvs. de ersättningsnivåer som tillämpas vid ett visst tillfälle – har förändrats mellan tiden för skadans uppkomst och den tidpunkt då ersättningen fastställs.

Högsta domstolen har nu förklarat att kränkningsersättning som utgångspunkt ska beräknas efter de principer, dvs. det synsätt, som gäller vid tiden för fastställande av ersättning. Vid bedömningen har beaktats att kränkningsersättningen inte avser någon konkret skada som kan frigöras från den värdering av gärningen som sker vid bedömningstillfället samt att ersättningen bäst kan fylla sin avsedda funktion om storleken av den tillåts att utvecklas i harmoni med rådande samhällsvärderingar. Därtill ska läggas att en ny värdering av kränkningen ofta beror på att det har tillkommit ny kunskap som påverkar värderingen av gärningen.

Vid ersättning för sveda och värk utgår lagstiftningen emellertid ifrån att det föreligger en skada av viss omfattning som ska ersättas. I dessa fall görs inte någon värdering av den skadegörande handlingen. Det är under de förutsättningarna naturligt att vid bedömning av skadans storlek söka ledning i de ersättningsnivåer som tillämpades vid skadetillfället. Högsta domstolen har därför förklarat att ersättning för sveda och värk som utgångspunkt ska bestämmas efter de principer som gällde vid tidpunkten för skadans uppkomst.