Högsta domstolen har i dag ogillat ett åtal om egenmäktighet med barn

Ett barn blev efter umgänge kvar hos den förälder som inte hade vårdnaden om barnet. Barnet ville stanna hos umgängesföräldern. Vårdnadsföräldern visste var barnet befann sig och kunde såväl besöka som ta med sig barnet. Tingsrätten och hovrätten ansåg att umgängesföräldern inte hade gjort tilläckligt för att barnet, som var drygt tolv år, skulle kunna överlämnas till vårdnadsföräldern och dömde för egenmäktighet med barn till fängelse i fyra månader. Högsta domstolen har nu frikänt umgängesföräldern.

Den som obehörigen skiljer ett barn under femton år från någon som har vårdnaden om barnet döms för egenmäktighet med barn till böter eller fängelse i högst ett år.

Ett skiljande kan ske inte endast genom att barnet förs bort, utan också genom att det på annat sätt undanhålls. Straffbestämmelsen omfattar alltså situationer där barnet hålls dolt eller på annat sätt är oåtkomligt för vårdnadshavaren, men den kan vara tillämplig också i situationer där vårdnadshavaren vet var barnet befinner sig och barnet i och för sig är åtkomligt för honom eller henne.

För att det då ska vara fråga om ett straffbart skiljande måste det i regel krävas att den som har barnet hos sig vägrar att lämna över barnet eller på annat sätt genom handling eller underlåtenhet vidmakthåller ett tillstånd som han eller hon förfogar över. För straffansvar bör det alltså krävas att gärningsmannen har möjlighet att undanröja det hinder som föreligger för att vårdnadshavaren ska kunna återförenas med barnet. Det måste också i det enskilda fallet kunna krävas av gärningsmannen att han eller hon undanröjer hindret.

Barnet var drygt 12 år och hade nått en sådan mognad att dess vilja skulle ha haft avgörande betydelse för det fall fråga hade uppkommit om att med tvång verkställa vårdnadsdomen. Vid bedömningen av vilka åtgärder umgängesföräldern borde ha vidtagit måste därför barnets vilja, mående och integritet beaktas.

Även om umgängesföräldern i och för sig skulle ha haft möjlighet att lämna över barnet till vårdnadsföräldern kunde det därför inte krävas att så skedde mot barnets tydliga och konsekventa inställning. Utredningen gav inte heller stöd för att umgängesföräldern kunde ha gjort mer än vad hon gjort för att förmå barnet att ändra sig. Åtalet har därför ogillats.

Mål: B 1918-16