Fällande dom på smitning från trafikolycksplats har inte ansetts kränka rätten till en rättvis rättegång

Tingsrätten och hovrätten dömde bilföraren för grovt rattfylleri och grov olovlig körning, men friade honom från smitning. Domstolarna menade att om bilföraren straffades för att han inte hade lämnat upplysning om sin identitet, så innebar det att han behövt bidra till utredningen av sin egen brottslighet på ett sätt som kränkte hans rätt till en rättvis rättegång enligt Europakonventionen.

Högsta domstolen konstaterar att en fällande dom inte kränker rätten till en rättvis rättegång.

Av Europadomstolens praxis följer att domstolen godtagit att den som framför ett motorfordon får anses ha accepterat det ansvar och de skyldigheter som är ett utflöde av att det är nödvändigt att reglera trafiken. Upplysningsplikten i smitningsbestämmelsen utgör en sådan skyldighet och är förenad med ett relativt lindrigt tvång – i normalfallet böter. Dessutom är upplysningsplikten begränsad till att lämna uppgifter om namn och adress.

Högsta domstolen kommer därför till slutsatsen att i en situation där en förare av ett motorfordon kan misstänkas endast för trafikrelaterad brottslighet i samband med en trafikolycka, så föreligger det inte någon kränkning av rätten till en rättvis rättegång.

Högsta domstolen dömer därför bilföraren för smitning.