Dom i mål om sjukpenning

Den som är anställd och blir sjuk får en sjukpenning som beräknas utifrån den sjukpenninggrundande inkomsten, som är baserad på bl.a. den försäkrades inkomst från anställningen. Den som är arbetslös får i stället en sjukpenning som är begränsad så att den inte ska överstiga den högsta dagpenningen inom arbetslöshetsförsäkringen, det s.k. arbetslöshetstaket i 28 kap. 11 § socialförsäkringsbalken.

Målet gällde en person som blev sjukskriven under ett vikariat och av Försäkringskassan fick sin sjukpenning sänkt till arbetslöshetstaket vid den tidpunkt då vikariatet löpte ut eftersom hon då betraktades som arbetslös. Hennes arbetsgivare hade intygat att vikariatet skulle ha förlängts om sjukfallet inte hade inträffat.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att syftet med bestämmelsen i 28 kap. 11 § om att begränsa ersättningen för arbetslösa är att sjukpenningen ska knytas till det faktiska inkomstbortfall som den försäkrade har i form av att arbetslöshetsersättning inte betalas ut under sjukperioden. Detta talade för att den som före sjukfallet försörjde sig genom förvärvsarbete och kan göra sannolikt att han eller hon skulle ha fått fortsätta arbeta om sjukfallet inte hade inträffat inte borde få sin sjukpenning begränsad. Mot detta talade att det i förarbetena även uttalas att enhetliga regler bör gälla för alla arbetslösa inom sjukförsäkringen och att lagtexten inte öppnar för att göra undantag baserat på en prognos om hur en försäkrad skulle ha arbetat om han eller hon inte hade blivit sjuk.

Mot den bakgrunden ansåg Högsta förvaltningsdomstolen att bestämmelsen om begränsning av sjukpenningens belopp ska tillämpas så snart en person saknar anställning under de dagar som sjukpenningen avser. Sjukpenningen skulle därför begränsas på det sätt som Försäkringskassan gjort.